Etikett: våga

Ärr, kroppspositivism och attityd

Corona all over. Vi kommer inte undan. Men jag orkar inte prata mer om Corona nu. Jag vill prata ärr, fotografering och attityd. Vad jag har gjort och gör för att lyfta mig själv och känna kroppspositivsm.
1 april har passerat och jag har nu tagit mig ännu ett år längre bort från bilkraschen som drog igång giftstruman i min kropp och ledde till operationer, stämbandsförlamning och en utdragen rehabprocess. Nu lever jag med min hypotyreos och känner mig tacksam över livet och har större handlingskraft än någonsin tidigare.

”Det är coolt med ärr” sa en vän till mig. Och jag håller med. Det är det. Men det har tagit tid för mig att vänja mig vid mitt nya utseende, speciellt eftersom ärret är av den sort att det nästan alltid syns. Mitt över halsen, som en liten mask. Operationer har gjort att min hals och haka har en annan form än tidigare. Alla i min omvärld har förminskat betydelsen av mitt ärr – såklart av omtanke och kärlek – men det har inte hjälpt mig. Ärret är en del av mig nu och jag vill inte förminska mig själv. I mitt fall har det tagit nästan två år att lära känna mitt nya jag. Efterlyste i mitt första blogginlägg, när jag tog upp bloggandet igen förra året, förslag på mirakelkur att använda på mitt ärr. Jag fick tag på mirakelkuren. Men inte i form av en salva eller gel. Nej. Min kur har varit kameran. Och det var ingen som föreslog någon kamera-kur utan den bara hände av sig själv. Visst har ärret bleknat över tid. Men jag är ju en rödlätt tös med hud som lätt blir irriterad. Ibland tycker jag att det ser ut som att min hals brinner.

Jag har alltid varit intresserad av foto. Uttrycket ”en bra bild säger mer än tusen ord” är super-duper-sann om du frågar mig. När en bra bild hamnar i mitt blickfång och jag sugs in i den stannar tiden en stund. Vill titta länge. Jag tycker om att fotografera andra människor och egentligen allt som har med natur att göra. Men det var först för ett år sedan som jag kom på att jag faktiskt kan fota mig själv och att det är himla kul. Utvecklande att se mig själv i olika vinklar och fatta att den bild jag har av mig själv inte är den bild alla andra har av mig. Min bild är den jag ser i spegeln när jag tittar på mig själv. Och den är ju på sitt sätt helt sann. Men det finns hur många andra vinklar som helst som andra människor tittar på mig ifrån varje dag. Mina barn, som är kortare än mig, ser mig på ett sätt. Min man är 20 centimeter längre än mig och ser mig på ett annat. Alla sätt att se på mig är lika sanna. Och jag är i mitt rätta jag hela tiden.

Känner mig så mycket friare i min kropp sen jag kom till denna insikt. Varför blunda för verkligheten? Varför dissa många bilder som någon annan tar på mig för att jag ”inte ser ut så egentligen”? Att bli fotograferad har varit en del av mitt frilansliv i över 20 år. Många gånger har jag känt mig obekväm och lagt över allt jobbigt på fotografen. Vid vissa tillfällen har fotografen också varit rätt usel men absolut inte alltid. Det viktigaste vid ett fototillfälle är min attityd. Den är avgörande för hur fotot kommer bli. Om jag sen har en dålig dag då kan en bra fotograf gå in och vända det hela till att ändå bli rätt bra. Men om en tydlig ovilja och osäkerhet finns i min kropp då blir fotosituationen svårjobbad.

Hur känner du inför att bli fotograferad? Och än mer intressant – hur tittar du på foton av dig själv?  Alla foton i detta inlägg är tagna av Knut Capra Pedersen. En fotograf jag varmt kan rekommendera.

Dela detta:

Scenisk kör kontra traditionell körsång

Jag har arbetat med körer och körsång på olika sätt i över 20 års tid. Har själv aldrig varit någon ”körräv”, sjöng aldrig i kör i min barndom. Men genom åren har min förälskelse i körfenomenet vuxit sig starkare och idag har jag svårt att tänka mig en tillvaro utan körsammanhang. För det uppstår något magiskt när många människor låter tillsammans. När alla sätter sitt fokus till samma sak. Jag jobbar nästan uteslutande med körundervisning på gehör, alltså utan noter. Jag förebildar och kören får härma. Det betyder oftast att inlärningsprocessen tar längre tid än med textblad och noter men det är ett lärande som fastnar. Ett lärande för livet i många fall. Kommunikationen med en kör som sjunger utan notblad i händerna är en helt annan. Det skapas en medvetenhet om ord, toner och vad sångens inneboende berättelse egentligen är.

Körterminen med min kör Karins Änglar i Gnesta har sett lite annorlunda ut mot tidigare. Vi har jobbat med en mer avskalad repertoar, inte haft några superfasta arrangemang och inte heller några givna stäm-grupper. Kören har fått i uppgift att ta ansvar i sångerna, lyssna sig till om stämfördelningen är jämn och framförallt söka kontakt med varann under sångerna. Samspel på hög nivå med andra ord. Vi har närmat oss att jobba mer sceniskt med enkla förflyttningar, korta undertexter, hitta in i samma känsla och ge uttryck. Läskigt, jobbigt, härligt, förlösande – många känslor har varit i omlopp hos kördeltagarna.

Igår bjöd vi in publik till vår terminsfinal på Elektron i Gnesta. Grundformationen för kören var en cirkel – såsom vi oftast sitter/står under våra repetitioner. Publiken nästintill omringade oss vilket gav en speciell miljö. Kören snäppte som vanligt upp sig flera steg och sjöng fantastiskt innerligt med stor glädje. Det är så fint när våra sånger blir lyssnade på, de får ett helt annat liv då.

Publikreaktionerna på vårt cirkelformade performance var av delade meningar. En del i publiken kände sig utestängda medan andra tyckte att det var en klockren upplevelse som gav maxad lyssning. Jag hade med mig redan innan konserten att en del skulle ha åsikter och det var lite det jag ville åt. Hos mig uppstår slentrian när jag genomför samma sak om och om igen och därför är jag nyfiken på att utveckla nya former att arrangera körkonserter på i Gnesta. Tyvärr är utbudet av lokaler väldigt begränsat så en får liksom anpassa sina utsvävningar efter vad som går att genomföra rent fysiskt i aktuellt utrymme. Det vi gjorde igår var absolut inte någon himlastormande, banbrytande nyhet men det var ett avbrott från den traditionella köruppställningen som de flesta väntar sig få när de går på körkonsert. Känner mig taggad på att utveckla vidare!

Dela detta:

Stämbandsförlamning – DEL 3

Stämbandsförlamning

I slutet av augusti 2018 hade det passerat drygt två månader sedan den sista operationen. Mitt ärr hade läkt ihop bra och det stramade mindre och mindre för var dag. Jag fick en läkartid inbokad på öron-näsa-hals-avdelningen på Sophiahemmet i Stockholm för att kolla att mina stämband var intakta. Denna gång blev jag inte slangad genom näsan. Istället använde läkaren ett rör med en kamera som fick gå ner i min hals. Kameran gav en tydligare bild av stämbanden än om man går genom näsan. Fast tror ändå att jag föredrar slangen i näsan. Ogillar när nån grabbar tag i min tunga och för ner ett rör i min hals… Eh. Hursom. Mina stämband var okej, om än lite bleka. Inte så spänstiga. Men inga skador. Skönt!

Logoped och sångpedagog

Under läkarbesöket blev jag ihopkopplad med en logoped och sångpedagog som fick hjälpa mig igång. Första mötet med henne var sjukt jobbigt. Såklart ville hon veta vad som hänt och jag fick för första gången dra hela min sjukdomsstory från början till där jag befann mig just då. Det var som att öppna en kran. Allt det där jobbiga fick krypa ur mig. Tårarna trillade medan jag pratade. Hon förstod mig eftersom hon själv upplevt ett ”röst-tapp” i sitt liv. Där och då kände jag väldigt starkt att det kommer ordna sig. På riktigt. Min röst var inte skadad, bara trött och ur form. Musklerna behövde få en chans att bli spänstiga igen. Nu var jag på banan igen och jag ville framåt. Jag fick också fin stöttning och det kändes oerhört värdefullt.

Talröst

Min första uppgift var att använda min talröst på ett bra sätt. Jag hade, av naturliga orsaker, blivit lite rädd för att ta tag om min röst och låta stämbanden jobba ordentligt. För dem vill ju det! Det ”läckiga” sätt jag börjat prata på fick ta ett stort kliv åt sidan. Jobbade en del med talövningar men den mesta återhämtningen gjorde jag i vardagen, i min dialog med andra människor. Påminde mig själv hela tiden om att artikulera och ha med mig stöd och gott luftflöde.

Sjukgymnast

Träffade också en sjukgymnast som specialiserat sig på att arbeta med röstmuskulatur genom massage och stretch. Väldigt, väldigt bra. Muskulaturen som mitt tungben hänger på mjukade hon med vana händer upp vilket gjorde underverk för min röst. Första gången jag lämnade hennes mottagning kändes det som en sten lossnat från min hals. På riktigt!

Återhämta rösten

Det gick relativt snabbt för mig att återhämta rösten. Jag hade tänkt att det skulle ta längre tid men i slutet av oktober kände jag mig redo att prova på att jobba lite, dock inte på scenen utan i undervisningssammanhang. Testa mina vingar, flyga på låg höjd. Och det kändes bra. Blev lätt fysiskt trött i rösten men absolut inte hes. Sången fanns i mig, det gällde bara att våga släppa ut den. Lita på min förmåga. Våga våga. Ligger så mycket tyngd i dessa ord. Det var u n d e r b a r t när jag fick känna att rösten höll igen. Klangen var på väg tillbaka och snart skulle jag vara redo att ta mig framåt, uppåt och ut på riktigt.

Tacksamhet

Känner stor tacksamhet till de som hjälpt mig och stöttat mig under min rehabtid. Till alla som tagit er tid att lyssna – tack. Har malt igenom min sjuk-historia så många gånger men behöver göra det flera gånger till för att bli helt hel. Eller så hel jag kan bli. Min sköldkörtel är borta för alltid och mediciner kommer jag vara beroende av under resten av mitt liv. Trots hårda käftsmällar reser jag mig upp och går vägen framåt. Med mig har jag min vilja, kärlek och alla sånger jag ska sjunga.

Om du vill läsa tidigare inlägg om min stämbandsförlamning hittar du dem här:
Stämbandsförlamning – DEL 1
Stämbandsförlamning – DEL 2

Dela detta:

Kulning – kurser och workshop på tapeten

Kulning Karin Ericsson Back — Foto: Anita Hedlund, workshop vid Hornstämman i Dunker

BAAM! Oj, vilken kulningsstorm som helt plötsligt blåste upp! Senaste dagarna har både SVT och TV4 uppmärksammat kulning genom intervjuer med min fina kollega Johanna Bölja. Till följd av detta blev jag kontaktad av P4 Västmanland som ville göra en kort intervju med mig om varför kulning är så på tapeten just nu och vad kulningens historiska ursprung är. En del av det jag pratade om finns att lyssna på här >>

Det är drömmigt värre att de stora mediekanalerna ger plats åt traditionsmusik, jag blir så himla glad och vet att många gläds med mig. Bara under senaste dagarna har jag fått tre nya förfrågningar om att ge kurser, en i Sveriges mitt, en i norr och en i söder. Hoppas att jag får till det!

Anledningen till att kulning trendar? Vad handlar det om? En person som haft stor inverkan är Jonna Jinton. Hon gör fantastiskt fina, konstnärliga filmer och experimenterar med sin röst genom att använda rop- och kulningsteknik. Hennes blogg, YouTube-kanal och Instagram har stora följarskalor eftersom hon är en intressant influencer-profil att följa. Hon står för det som många människor längtar till och drömmer om – livet på landet, att hitta tillbaka till sina rötter, leva frilansliv och arbeta med konstnärliga uttryck. Mycket inspirerande.

Och en annan stark anledning, som många har utan att de vet om Jonna Jinton, är just längtan till naturen. För kulningen är ju som allra bäst utomhus, i skogen, gärna vid ett mindre vattendrag. Och känslan när man får låta starkt, känna att man har kontroll över sin röst och att ljudet som kommer ut färdas långt, den är magisk. Och alla kan lära sig denna röstteknik! Såklart ger övning färdighet men med god handledning kommer man rätt långt på en dag eller två.

Om du är nyfiken på hur jag började min kulningskarriär så har jag skrivit om det tidigare – du hittar det här >>

Nu tar bloggen helg, ha det gött – tjing!

Dela detta:

Hålla huvudet högt

Har ägnat den gångna helgen åt att rensa garderober, baka, laga mat och lyssna på poddar. Hängt med familjen. Jag har vilat mig, försökt att inte tänka jobb och nästan helt lyckats kopplat bort min arbetshjärna. Det var inte något jag planerat, det bara blev så. Skönt! Jag har i sann Marie Kondo-anda tackat klänningar som varit med mig sedan förra årtusendet för tiden vi haft tillsammans. Jag har släppt taget om urtvättade t-shirtar där nostalgi lyser igenom det slitna trikåtyget. Vilken lisa för själen det är att rensa. Och jag har välkomnat in min nya blommiga vän i garderoben, den som vann omröstningen i mitt Instagramflöde. Så flott!

Om några dagar får mina barn sommarlov och jag känner mig så redo för att gå ner i en lite lugnare lunk. Har massor av idéer jag vill förverkliga och kommer säkerligen stänga in mig i min studio i tid och otid. Men allt det där andra runtikring med mestadels tidiga mornar, väcka barn, fram med frukost, handla, laga mat, skjutsa hit och dit, tjata på att nån ska gå och lägga sig bla bla bla… Allt blir liksom lösare och ledigare när sommarlovet tar vid.

Idag har jag fått undan en del bokföring, känns så gött! Tyvärr avslutades min jobbdag på ett mindre bra sätt. En fnurra dök upp och den är olöst. Jag har under hela våren utmanat mig själv i att vara mer ”business” när det kommer till administration och teknik. Inte låta mina känslor ta över när jag stöter på svårigheter utan bara ordna till, göra, genomföra. Men det är galet svårt i vissa situationer då jag i grunden är en känslomänniska rakt igenom. High sensitive person. Hålla huvudet högt och skaka av sig olösta problem är inte min starka sida. Pausa den lösningsinriktade tankeverksamheten och tänka att det löser sig imorgon, gah! Men jag jobbar på det. Bara genom att skriva detta känner jag mig starkare. Ordens makt och inverkan. Formulerandet av tankar. Så häftigt. Och så viktigt att komma ihåg att ens tankar inte behöver vara färdigtänkta för att de ska vara värda att skriva ner. Det händer så mycket på vägen. Att resonera med sig själv med hjälp av papper och penna. Eller med en laptop för all del. Kniper det kan en Iphone funka också. Att skriva och låta orden flöda, för mig är det bästa sättet att sortera mina tankar.
Hur gör du?

Dela detta:

Jag kan inte sjunga!

”Jag kan inte sjunga!”
Så många gånger jag har hört människor säga det. Ibland kontrar jag med ”har du övat då”? Och det har ju oftast inte personen ifråga gjort. Sjunga är något som många tycker att man bara ska kunna. En röst har i princip alla och prata kan de flesta. En del sjunger med klara, starka röster redan som barn. Jag gjorde det. För att jag älskade det. Ett av mina första minnen är att jag sitter på en gunghäst och sjunger med till favorit-LP-skivan ”Klapp & klang”. Jag tillbringade flera timmar varje dag med att sjunga och gunga på min älskade häst. Såklart jag övade upp mina sång-skills då jag sjöng så mycket!

Ibland, när människor säger till mig att de inte kan sjunga svarar jag ”det gör inget – då kan ju du lyssna istället” – för det behövs också. Men jag vill samtidigt hävda att alla kan lära sig sjunga. Sjunga så att det känns bra i kroppen, hitta glädje och fridfullhet i sin sång. Det handlar om övning, disciplin och en smula mod. För det är så personligt det där som kommer ut. Ljudet, sången, tonerna, texten – allt som skapas inom en kropp och sedan ljuder ut. Det är speciellt.

För att hitta sin sångröst och pröva sina vingar på riktigt krävs egentligen rätt lite. Det jag vanligtvis föreslår som en första övning till människor jag möter i min roll som sångpedagog och coach är att de ska hitta och känna flödet i sin röst. Det handlar om andning. Och andas kan vi alla – annars lever vi inte! Men HUR andas vi? När det kommer till sång – och även tal – krävs det en god röstekonomi för att få till en hållbar röst. Börja med att andas/pusta ut så mycket som möjligt av den luft du har i dina lungor genom att pressa magmusklerna runt naveln inåt. Andas sedan in genom att släppa de där magmusklerna du nyss pressade ut luften med så du känner hur magen fylls med luft. Håll andan en kort stund och känn hur luften spänner ut magen. Där har du början till ett flöde som kommer att få dig att sjunga och/eller tala med en hel och härlig röst!

Dela detta:

Fredagstipset – en fin bok

Hallojs – fredag igen! Idag blir det boktips. Ni-na-na-na-ni-ni-na-na 🙂 Men innan tipset kommer vill jag börja med att säga ett stort varmt tack till all respons jag fick på mitt förra inlägg, Stämbandsförlamning – DEL 1 på Facebook och Instagram. Det betyder väldigt mycket att veta att det jag skriver om berör på olika sätt. Jag känner mig taggad till att fortsätta lägga tid på att formulera min historia, mina ord. TACK!

Jag försöker ha olika vinklar på det jag delar i mina kanaler även om det i grunden handlar om samma sak. Jag finns på denna hemsida/blogg, Facebook och Instagram. Vill du ha hela bilden av mig följer du mig på alla ställen. Inte svårare än så!

Denna bok fick jag skickad till mig av en vän för typ ett år sen. Hon tyckte jag behövde muntras upp och ja, det behövde jag. Och det blev jag! Önskar så att jag fått boken i min hand när jag var runt 20-strecket. Den hade varit flott att läsa då. Undrar hur jag hade tagit emot den? Men nu är nu och jag fick ut mycket av denna bok. Den sprudlar av livsglädje! En av upphovskvinnorna, Josefine Dahlberg, var med i mitt fredagstips förra veckan. Hon driver podden Monday mantra som jag berättade om. Här har hon slagit sig ihop med Vanja Wikström (som jag inte riktigt har koll på måste jag erkänna) och tillsammans har de skapat boken Livsstilsbibeln – så skapar du din drömvardag. Kort och gott så vill den inspirera till att drömma stort och framförallt våga ta tag i sina drömmar och förverkliga dem. Vanja och Josefine delar med sig av sina livsbagage, både misslyckanden och framgångar och hur de själva format sina liv så att de har en fungerande, meningsfull och härlig vardag. Boken är fylld av konkreta övningar som utmanar oss läsare till att reflektera över våra livssituationer och våga våga bryta nya marker.

Funderar du på vad du ska ge bort i stundande examens- eller studentpresent så är detta en given kandidat på listan tycker jag. Skaffa eller låna den själv på närmsta bibliotek. Läs, anteckna och skapa din egen livsstilsbibel. Så fint att bli inspirerad till att ta tag i sin vardag, ändra grejer man inte trivs med och boosta saker man gillar extra mycket. Vardagar är ju de dagar vi har allra mest av så det egentligen borde det vara självklart att vårda dem och göra det bästa av dem.

Nu går bloggen in i helgvila, nästa vecka kommer bl a lite ”behind the scenes” från fotosessionen jag snart kickar igång. Hoppas att solen hinner värma bort all frost först bara. Nu ska jag dra på mig ull-understället och piffa mig lite.
Ha en fin helg, tjing!

Dela detta:

En blå måndag

För exakt två år sedan just idag, var jag på väg hem från en turné med vokaltrion Irmelin. Vi hade spelat vår barnföreställning Flyttfåglarna, haft några riktigt fina dagar tillsammans. På lördagseftermiddagen rattade jag bilen hemåt Gnesta. I Järna stannande jag för att tanka och köpa en kaffe. Ute på vägen igen tänkte jag på härligheten i att få komma hem till min familj.

Plötsligt kör det ut en bil framför mig. Jag hinner tänka ”nej” och trampar hårt på bromspedalen. Sen smäller det. Obarmhärtigt hårt. En kraft jag aldrig tidigare känt. Airbagen löser ut. Det går några sekunder. Jag ser att det ryker från motorhuven på min bil och tänker att jag behöver ta mig ut. Att det nog brinner. Jag får av mig bilbältet. Min kropp känns så lätt, som en fjäder. Men jag har ändå svårt att röra mig, svårt att andas.

Minns att det snabbt kommer fram två personer till mig, en man och en kvinna. De tar mina armar och leder mig till en bil och sätter mig i baksätet. Mannen pratar med mig hela tiden, ber mig andas lugnt, titta honom i ögonen, andas. Andas. Någon har fått tag på min mobil och ringer till min man och berättar för honom att det har skett en bilolycka. Snabbt kommer vårdpersonal och sätter dropp, kollar blodtryck, puls. Det smärtar över min bröstkorg. De misstänker inre blödningar och snabbt tas det beslut om att stabilisera upp mig på en bår och åka till traumaenheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Allt svartnar, jag blir nerdrogad för att de ska kunna flytta mig. Jag hör röster som talar väldigt starkt, det känns som jag åker bergodalbana, allt är grafiskt: svart-vitt, rektangulära former far framför mina ögon. Jag tänker att jag nog är död nu, fast det vore konstigt för jag är väl inte skadad? Plötsligt ligger jag hemma i min sons säng och läser saga för honom. Så, nu är allt bra.

Jag vaknar upp i ambulansen. Känns som att jag ligger och balanserar på en planka. Säger att jag är på väg att ramla ner men en röst svarar att det inte är någon fara. Framme på sjukhuset går allt snabbt. Från ambulansen raka vägen in till ett undersökningsrum. Minst åtta personer står runt om mig, mina kläder klipps upp och dras av, händer och olika instrument löper över hela min kropp. Jag skickas in på röntgen och får frågan om jag tidigare haft någon sjukdom i min sköldkörtel. Jag svarar ja. Sen pumpas kontrastvätska in i min kropp och jag åker in i tunneln.

Jag klarade mig bra. Ett stort, ömt hematom (blodutgjutning) på magen och en spricka i vänster nyckelben – klassiska bilbältesskador. Jag fick stanna ett dygn på sjukhuset för observation, sen åkte jag till Smedsta. Ett dygn försenad kom jag hem till min familj, lite tilltufsad men förhållandevis hel. Efter några veckor var jag fysiskt okej igen även om det tog tid att komma igång med bilkörningen. Tidigare har jag gillat att köra bil, det gör jag inte på samma sätt längre. Vissa dagar är jobbigare än andra. Kan jag välja bort att köra bil gör jag det.

Personen som körde ut framför mig blev åtalad och dömd. Hen hade väjningsplikt men i drogruset försvann den skyldigheten. Jag valde att inte väcka åtal från mitt håll, orkade inte gå igenom den proceduren. Jag ville bara vidare. Bilen jag körde hamnade på skroten. Jag är glad att jag inte gjorde det.

Några månader senare började jag känna att någonting var fel i min kropp. Jag kände mig orolig, varm. Lite ångest. Svårt att koncentrera mig. Det var aldrig någon i vårdpersonalen i samband med bilolyckan som informerade mig om att får man kontrastvätska i samband med röntgen kan det kicka igång en överproduktion av sköldkörtelhormon – speciellt om man tidigare har medicinerat bort just det. Därför hann jag bli rejält dålig innan jag fick en diagnos. Hade flera kontakter med vården där jag blev hemskickad med hostmedicin. Mina symptom på hypertyreos viftades bort. Läkarna jag träffade tyckte jag var jobbig och överdriven. Inte förrän fjärde gången jag sökte läkarvård blev jag lyssnad på och fick ta relevanta prover.

Jag djupt tacksam över hur den svenska akutsjukvården fungerar, den jag upplevde i samband med bilolyckan. Men eftersom vården inom sköldkörtelrelaterade problem behöver uppdateras och förbättras kommer jag fortsätta uppmärksamma det. Mer info om vårdupproret ”De vårdlösa” finns på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Om du är intresserad av att läsa mina tidigare inlägg om graves sjukdom och min sköldkörtelresa hittar du dem här:

Nu börjar jag >>
Giftstruma >>
Siktar mot konsertpremiär >>
Stämbandsförlamning – DEL 1 >>
Stämbandsförlamning – DEL 2 >>
Stämbandsförlamning – DEL 3 >>
Sköldkörtel, medicin och fan på väggen >>
Hur jag mår – liothyronin och röstyoga >>
Internationella sköldkörteldagen >>
Ärr, kroppspositivism och attityd >>
Efter graves – din väg till läkning >>

Tack för att du läser min blogg! <3

Dela detta:

Fredagstipset – lär dig kulning!

–> Inlägget innehåller reklam för min egen kursverksamhet

Idag vill jag tipsa om att det går fint att anmäla sig till kurser i kulning som jag håller i maj och juli. Kulning är ett maxat uttryck, en röstteknik alla kan lära sig. Om du vågar kasta dig ut och fokuserat provar och undersöker din röst kommer du garanterat få en häftig upplevelse. Kulning ger, efter en tids övning, möjlighet att släppa på spänningar i din kropp. Hjälper dig att kanalisera din kraft. Låter kanske flummigt men får man bara snurr på tekniken är det lätt att bli beroende. Och det är så himla roligt! Alltså lyckan att vara ute i skogen, ensam eller med en vän, och ropa sig varm. Vilken rikedom.

Aktuella datum för kurser under 2019:
4 maj, Kulturama, Stockholm
18 maj, Sigridslunds Café & Handelsbod, Årdala, Sparreholm, Sörmland
3-4 juli, Boda, Rättvik, Dalarna
23-25 juli, Korrö Folkmusikfestival, Småland – OBS! Denna kurs är i vokal folkmusik, mer sångbaserad, men kulning ingår också!

Här finns mer info om respektive kurs >>

Vid mina kurser får du garanterat lära dig mer om din röst. Inga förkunskaper krävs, bara lust till att sjunga och prova kulning. Du får med dig röstövningar, tanke-verktyg och kunskap så att du kan fortsätta jobba med din röst hemma. Jag lär ut allt ”by heart” – alltså på gehör. Inga papper, noter eller annat material används utan det är lyssna-härma som gäller. Ta gärna med dig något att spela in på, ex mobiltelefon och en anteckningsbok. Under kursens gång varvar vi kulning och rop med sång och mjuka röstljud. Jag lär ut sångslingor som vi sedan provar i kulningsläge.

Vill du veta mer om vad kulning är och hur jag började min kulningskarriär så hittar du det här >>

Dela detta:

Om en tröja

Det här är ett av mina allra första minnen. Jag är fem år och Carola har vunnit melodifestivalen. Den gula tröjan är made in Italy, 100 % akryl. Byxorna har antagligen min mamma sytt och sandalerna, med klack, införskaffades på NK i Stockholm för dyra pengar. Jag hade fått en bättre begagnad ask blå ögonskugga och läppstift av min faster Eva. Men viktigast var självkart mikrofonen och att jag fick sjunga. Uppflugen på min pappas egentillverkade pingisbord nere i källaren i vårt hobbyrum, höll jag hov.

Som jag minns det, kände jag redan 1983 när jag var fem år, att sång var min grej. Jag var väldigt reserverad mot allt och alla när jag var liten. Sjukligt blyg helt enkelt. Lekte helst själv och uppskattade redan då att vara ensam. Men när det kom till sång, då ville jag att andra skulle lyssna. Framförallt lyssna – titta på mig var en annan sak. Ibland hade jag konsert inne på mitt rum och publiken fick snällt sitta ute i vardagsrummet och spetsa sina öron för att höra min sång. Uppfylld av koncentration och musikmagi kände jag mig hel när jag ensam, i mitt rum, sjöng för hela världen.

En annan viktig händelse kom några år senare. Det var sommar, sol och jippot Tisdagskul gick av stapeln i Rättvik. Ett gäng ungdomar, rätt många år äldre än mig, hade något slags framträdande – jag minns inte exakt vad de gjorde. Men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Det där vill jag också göra! Där och då insåg jag, för att ta mig upp på scenen behövde jag krypa ur min bubbla som jag så gärna ville vara i. Ta för mig mer och visa hela mig.

Lite i taget klev jag utanför min komfort-zon och det stod inte på förrän jag propsade på att få spela och sjunga solo när musikskolan i Rättvik hade en konsert i kyrkan. Och det var något jag gått och laddat för själv, när det var 10 minuter kvar tills konserten skulle börja stegade jag fram till dåvarande rektorn och sa – hörrudu, jag tänkte sjunga den här! – och visade upp noterna. En stund senare satt jag vid flygeln och sjöng och spelade ”Music of the Night” ur Fantomen på operan för en fullsatt kyrka.
Goal!

Självklart har jag kvar min gula Carolatröja, den har en hedersplats i min studio. Den påminner mig om hur fenomenalt grundad jag är i mitt livs val – att jag redan vid fem års ålder kände att det vilade något magiskt över att sjunga. Att jag har valt att ägna mig helhjärtat åt sång, använda min röst. Jag är väldigt glad att tröjan finns kvar hos mig. Den peppar mig när jag behöver det och den får mig att våga ta stora språng och anta nya utmaningar.

Tack till Carola, tröjan och mitt 5-åriga, blyga jag, som vågade våga blomma. <3

Etikett: våga

Dela detta:

Dela detta:

Stämbandsförlamning

Logoped och sångpedagog

Talröst

Sjukgymnast

Återhämta rösten

Tacksamhet

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Kontakt & Bokning