Stämbandsförlamning – DEL 2

Stämbandsförlamning – DEL 1 hittar du här >>

Efter operationen

Dagarna efter den första operationen minns jag knappt. Jag gjorde inte många knop eftersom jag var påverkad av medicinen som skulle påskynda läkningen av mitt stämband. Få det att kicka igång igen. Jag vilade, gjorde fysiska små övningar för att inte min hals och nacke skulle stelna till efter operationen, käkade isglass och soppa. Jag medicinerade tre gånger per dag och vid varje tillfälle blev jag sängliggandes i minst en timme då mitt blodtryck sjönk, jag blev darrig, ostadig och mådde illa. Ligga still och blunda var det enda jag kunde göra.

Antibiotika

Knappt två veckor efter operationen fick jag feber och min hals svullnade upp. Jag åkte in till Karolinska och fick träffa en jourläkare som satte mig på en kur antibiotika. Det var helg och kirurgen som opererat mig var inte i tjänst. Blev hemskickad och ombedd att återkomma efter helgen. Antibiotikan hjälpte inte alls. Två dagar senare blev det en ny tur till Karolinska och denna gången blev jag inlagd eftersom min hals var ännu mer svullen och det behövde utredas varför.

Inlagd

Den avdelning jag egentligen tillhörde var fullbelagd så jag blev inbokad på patienthotellet. Men efter att jag varit en hang-around patient på diverse provtagningar under några timmar bedömdes jag behöva mer tillsyn än vad patienthotellet kunde erbjuda så jag blev inskriven på en avdelning för cancersjuka patienter. Fick dela rum med en kvinna som var riktigt, riktigt illa däran. Hon var sällskapssjuk och jag minns att jag tänkte att är det nån gång läge att jag bjussar på mig själv så är det nog nu. Så vi pratade om ditt och datt, hon om sin historia, jag om min. Ett möte i natten. Värmeböljan hade nyss dragit in över Sverige och vi blev välsignade med en surrande bordsfläkt. Vi slumrade emellan blodtrycksmätningar, benmassage och stödstrumpepåtagning. Jag önskar så att det gick väl för min rumskamrat, att hon repade sig från sin helvets-jävla-skit-cancer.

 

Stämband – OK!

Efter en lång och mestadels vaken sjukhusnatt kom det på förmiddagen en öron- näsa- halsläkare till min säng. Hen hade med sig ett mobilt kameraverktyg för att kunna undersöka mina stämband. Och det såg bra ut – båda stämbanden rörde på sig och det såg inte ut att finnas några permanenta skador. Det beskedet. Den lättnaden. En stor sten lossnade från mitt hjärta! Det bestämdes raskt att jag kunde sluta ta den jobbiga medicinen och på mindre än 6 timmar kände jag mig mycket piggare.

Tyreoidit

Men. Min hals var fortfarande svullen och vid en ultraljudsundersökning senare på dagen så visade det sig att den halva av sköldskörteln som fanns kvar löpte amok. Jag hade en form av tyreoidit, en inflammation som gör att sköldkörteln släpper ut upplagrat hormon. Ett sista flämtande försök till att vara produktiv. Eftersom mina stämband var igång igen bestämdes att en andra operation, för att avlägsna resterande delen av sköldkörteln, skulle äga rum den 14 juni.

Jag levde i nån slags förnekelse över att jag skulle operera mig en gång till. Alla runt ikring mig försökte vara peppande och på-hejande men det bet inte på mig. Jag var såklart glad för att mina stämband fungerade igen men jag kände stor oro och hade ångest över att något skulle hända även under den andra operationen.

Operation nummer 2

Men det gjorde det inte. Andra operationen gick bra och redan dagen efter kände jag att denna återhämtning kommer vara så mycket enklare än den efter första operationen. Ingen jobbig medicin som ställde till det med mitt mående, stämbanden var intakta, det kändes så mycket lättare att blicka framåt. Utåt. Uppåt!

Jag kommer skriva en tredje del om mitt stämband. En del om rehabilitering, hur jag hittade tillbaka till min röst och de fantastiska människor som hjälpte mig på den vägen.

Nu tar bloggen helg, tjing!

Den tredje och avslutande delen om min stämbandsförlamning finns här >>

Mer om sköldkörtelrelaterade sjukdomar finns att läsa hos Sköldkörtelförbundet >>

Dela detta:

2 svar på ”Stämbandsförlamning – DEL 2”

  1. Löst men ändå fortfarande med en cliffhanger! Ska du inte ha en länk till fortsättningen även här? Nu måste jag ju leeeta efter fortsättningen! ????

    När min mor opererade bort sin sköldkörtel så hände något mycket märkligt. Kirurgen TAPPADE en bit av den, som blev kvar i bröstkorgen! Till en början förstod de inte alls vad hennes konstiga värden kom ifrån.

    Vilket helvete du har haft! Det visste jag inte om, KRAM!
    Jag var väldigt sjuk i några år efter att min son hade fötts. När jag (nyss) fyllde 40 tänkte jag att jag skulle skriva om det, men det blir nog inte av förrän jag fyller 45 eller 50…..

    Svara
    • Fina Nike!
      Såklart ska där finnas en länk – och nu gör det det. Tack för att du påminde mig! Jag har släpat efter med bloggen, viktigt att pyssla om den.

      Vilken märklig händelse din mor var med om. Jättekonstigt att det är möjligt för en kirurg att göra sådana misstag…

      För mig har skrivandet varit en värdefull process. Tänkte först bara göra det för mig själv men när det gick upp för mig hur MÅNGA det är som lever med sköldkörtelrelaterade problem och uttalade sjukdomar så kändes det viktigt att dela med mig. Har fått oerhört mycket respons och uppmuntran längs vägen. Det känns så fint. <3

      Svara

Lämna en kommentar

38  +    =  43