Corona all over. Vi kommer inte undan. Men jag orkar inte prata mer om Corona nu. Jag vill prata ärr, fotografering och attityd. Vad jag har gjort och gör för att lyfta mig själv och känna kroppspositivsm.
1 april har passerat och jag har nu tagit mig ännu ett år längre bort från bilkraschen som drog igång giftstruman i min kropp och ledde till operationer, stämbandsförlamning och en utdragen rehabprocess. Nu lever jag med min hypotyreos och känner mig tacksam över livet och har större handlingskraft än någonsin tidigare.
”Det är coolt med ärr” sa en vän till mig. Och jag håller med. Det är det. Men det har tagit tid för mig att vänja mig vid mitt nya utseende, speciellt eftersom ärret är av den sort att det nästan alltid syns. Mitt över halsen, som en liten mask. Operationer har gjort att min hals och haka har en annan form än tidigare. Alla i min omvärld har förminskat betydelsen av mitt ärr – såklart av omtanke och kärlek – men det har inte hjälpt mig. Ärret är en del av mig nu och jag vill inte förminska mig själv. I mitt fall har det tagit nästan två år att lära känna mitt nya jag. Efterlyste i mitt första blogginlägg, när jag tog upp bloggandet igen förra året, förslag på mirakelkur att använda på mitt ärr. Jag fick tag på mirakelkuren. Men inte i form av en salva eller gel. Nej. Min kur har varit kameran. Och det var ingen som föreslog någon kamera-kur utan den bara hände av sig själv. Visst har ärret bleknat över tid. Men jag är ju en rödlätt tös med hud som lätt blir irriterad. Ibland tycker jag att det ser ut som att min hals brinner.
Jag har alltid varit intresserad av foto. Uttrycket ”en bra bild säger mer än tusen ord” är super-duper-sann om du frågar mig. När en bra bild hamnar i mitt blickfång och jag sugs in i den stannar tiden en stund. Vill titta länge. Jag tycker om att fotografera andra människor och egentligen allt som har med natur att göra. Men det var först för ett år sedan som jag kom på att jag faktiskt kan fota mig själv och att det är himla kul. Utvecklande att se mig själv i olika vinklar och fatta att den bild jag har av mig själv inte är den bild alla andra har av mig. Min bild är den jag ser i spegeln när jag tittar på mig själv. Och den är ju på sitt sätt helt sann. Men det finns hur många andra vinklar som helst som andra människor tittar på mig ifrån varje dag. Mina barn, som är kortare än mig, ser mig på ett sätt. Min man är 20 centimeter längre än mig och ser mig på ett annat. Alla sätt att se på mig är lika sanna. Och jag är i mitt rätta jag hela tiden.
Känner mig så mycket friare i min kropp sen jag kom till denna insikt. Varför blunda för verkligheten? Varför dissa många bilder som någon annan tar på mig för att jag ”inte ser ut så egentligen”? Att bli fotograferad har varit en del av mitt frilansliv i över 20 år. Många gånger har jag känt mig obekväm och lagt över allt jobbigt på fotografen. Vid vissa tillfällen har fotografen också varit rätt usel men absolut inte alltid. Det viktigaste vid ett fototillfälle är min attityd. Den är avgörande för hur fotot kommer bli. Om jag sen har en dålig dag då kan en bra fotograf gå in och vända det hela till att ändå bli rätt bra. Men om en tydlig ovilja och osäkerhet finns i min kropp då blir fotosituationen svårjobbad.
Hur känner du inför att bli fotograferad? Och än mer intressant – hur tittar du på foton av dig själv? Alla foton i detta inlägg är tagna av Knut Capra Pedersen. En fotograf jag varmt kan rekommendera.
