Etikett: stämbandsförlamning

 

Karin Ericsson Back

Corona all over. Vi kommer inte undan. Men jag orkar inte prata mer om Corona nu. Jag vill prata ärr, fotografering och attityd. Vad jag har gjort och gör för att lyfta mig själv och känna kroppspositivsm.
1 april har passerat och jag har nu tagit mig ännu ett år längre bort från bilkraschen som drog igång giftstruman i min kropp och ledde till operationer, stämbandsförlamning och en utdragen rehabprocess. Nu lever jag med min hypotyreos och känner mig tacksam över livet och har större handlingskraft än någonsin tidigare.

ärr efter sköldkörteloperation

”Det är coolt med ärr” sa en vän till mig. Och jag håller med. Det är det. Men det har tagit tid för mig att vänja mig vid mitt nya utseende, speciellt eftersom ärret är av den sort att det nästan alltid syns. Mitt över halsen, som en liten mask. Operationer har gjort att min hals och haka har en annan form än tidigare. Alla i min omvärld har förminskat betydelsen av mitt ärr – såklart av omtanke och kärlek – men det har inte hjälpt mig. Ärret är en del av mig nu och jag vill inte förminska mig själv. I mitt fall har det tagit nästan två år att lära känna mitt nya jag. Efterlyste i mitt första blogginlägg, när jag tog upp bloggandet igen förra året, förslag på mirakelkur att använda på mitt ärr. Jag fick tag på mirakelkuren. Men inte i form av en salva eller gel. Nej. Min kur har varit kameran. Och det var ingen som föreslog någon kamera-kur utan den bara hände av sig själv. Visst har ärret bleknat över tid. Men jag är ju en rödlätt tös med hud som lätt blir irriterad. Ibland tycker jag att det ser ut som att min hals brinner.

Jag har alltid varit intresserad av foto. Uttrycket ”en bra bild säger mer än tusen ord” är super-duper-sann om du frågar mig. När en bra bild hamnar i mitt blickfång och jag sugs in i den stannar tiden en stund. Vill titta länge. Jag tycker om att fotografera andra människor och egentligen allt som har med natur att göra. Men det var först för ett år sedan som jag kom på att jag faktiskt kan fota mig själv och att det är himla kul. Utvecklande att se mig själv i olika vinklar och fatta att den bild jag har av mig själv inte är den bild alla andra har av mig. Min bild är den jag ser i spegeln när jag tittar på mig själv. Och den är ju på sitt sätt helt sann. Men det finns hur många andra vinklar som helst som andra människor tittar på mig ifrån varje dag. Mina barn, som är kortare än mig, ser mig på ett sätt. Min man är 20 centimeter längre än mig och ser mig på ett annat. Alla sätt att se på mig är lika sanna. Och jag är i mitt rätta jag hela tiden.

Karin Ericsson Back

Känner mig så mycket friare i min kropp sen jag kom till denna insikt. Varför blunda för verkligheten? Varför dissa många bilder som någon annan tar på mig för att jag ”inte ser ut så egentligen”? Att bli fotograferad har varit en del av mitt frilansliv i över 20 år. Många gånger har jag känt mig obekväm och lagt över allt jobbigt på fotografen. Vid vissa tillfällen har fotografen också varit rätt usel men absolut inte alltid. Det viktigaste vid ett fototillfälle är min attityd. Den är avgörande för hur fotot kommer bli. Om jag sen har en dålig dag då kan en bra fotograf gå in och vända det hela till att ändå bli rätt bra. Men om en tydlig ovilja och osäkerhet finns i min kropp då blir fotosituationen svårjobbad.

ärr efter sköldkörteloperation

Hur känner du inför att bli fotograferad? Och än mer intressant – hur tittar du på foton av dig själv?
 Alla foton i detta inlägg är tagna av Knut Capra Pedersen. En fotograf jag varmt kan rekommendera.

Dela detta:

Karin Ericsson Back

Hallojs!
Nu blir det lite snack om sköldkörteln för det var ju ett tag sedan sist! Om du vill uppdatera dig på min sköldkörtelresa kan du göra det via dessa blogginlägg >>

Det har ramlat in ett gäng frågor från er som läser min blogg och några av dem handlar om vilken typ av medicinering jag går på just nu. Skrev ett inlägg i maj-2019 då jag började ta Liothyronin som alltså är syntetiskt T3 hormon och ett kompletterande läkemedel till syntetiskt T4 som vanligtvis är Levaxin, jag har dock Euthyrox.

Euthyrox

När jag opererat bort min sköldkörtel i juni-2018 blev jag ställd på enbart Euthyrox. Jag märkte ganska snabbt en försämring i mitt mående, främst min energi. Vid 15-snåret var jag redo att gå och sova därför att tröttheten var helt förlamande. Jag fick ont i mina armar av minsta lilla ansträngning, jag hade svårt att köra bil och att bära eller lyfta var inte att tänka på. Mina fötter och ben var uppsvällda, jag kunde inte få på mig mina vanliga skor och mitt blodtryck, som vanligtvis är åt det lägre hållet, började stiga. Jag blev då satt på två olika blodtrycksmediciner. Kände tydligt att något var fel i min kropp men av de läkare jag hade kontakt med så var det ingen som föreslog någon ändring eller tillägg av sköldkörtelhormoner.

Har senare förstått att det finns någon slags policy att har man opererat bort sköldkörteln får man gå på Levaxin/Euthyrox i ett år innan det kan bli aktuellt med andra läkemedel. Detta är, enligt mig, väldigt tokigt.

Liothyronin

Varför behöver en del tillägg av Liothyronin – en del klarar ju sig på bara Levaxin/Euthyrox?
Jo, de flesta människokroppar konverterar över T4 hormon till T3 hormon. Men min kropp fixar inte det. Mina T3 nivåer blev på tok för låga. Visserligen låg de inom referensvärde men då ska man tänka på att referensvärden är ett utsnitt gällande friska kroppar som har en fungerande sköldkörtel. Att enbart stirra sig blind på provsvar räcker inte, det krävs att man går på måendet också.

Liothyronin är ett mycket potent läkemedel och behöver fasas in, vilket jag gjorde. Började med 1/4-tablett en gång om dagen i några veckor. Sedan trappade jag upp under några månader och nu tar jag, enligt min läkare, maxdos i kombination med Euthyrox. Och jag mår så mycket bättre! Mitt blodtryck har gått ned, mina fötter och ben har återfått sina former (dvs. ej vätskefyllda), jag känner mig piggare, jag orkar jobba, vara med min familj och vänner. Hjärtklappningen och de jobbigaste svettningarna har nästintill försvunnit, jag sover bättre och vaknar utvilad.

Röstyoga

Jag har också, som jag tidigare bloggat om, blivit en hängiven utövare av röstyoga. Att väva ihop kroppen och själens mående känns helt rätt och i det stora hela är det vad röstyogan handlar om. Det finns så mycket att hämta från yogans tankesätt och om en knapp månad påbörjar jag min utbildning som leder till att jag i början av 2021 blir certifierad lärare i röstyoga.

På min resa mot ett bättre mående – trots att jag numera lever utan sköldkörtel – känns läkemedlet Liothyronin och röstyoga som den kombination jag behövde. Utan medicin överlever jag i en knapp månad. Sen slutar mitt hjärta att slå. Och det har jag accepterat nu. Jag kommer alltid vara beroende av läkemedel för att överleva. Men jag vill LEVA också! Ha ett härligt liv. Stå pall för svårigheter, klara av pressade situationer. Och där har jag kunnat hämta så mycket kunskap och kraft från röstyogan. Ser så mycket fram emot att få dela med mig av allt jag kommer lära mig!

Sköldkörtelförbundet

Lever du eller någon i din närhet med sköldkörtelsjukdom? Sköldkörtelförbundet har nyligen satt ihop en lista med tips på vägar till ett bättre mående, du hittar den här >>

Och hör mer än gärna av dig till mig om du vill lufta något. Som sagt – jag absolut ingen expert men jag tycker att det är så intressant att höra andras historier och vägar mot ett bättre, friskare mående.
Lev väl och må så gott, vi hörs snart igen! <3

Dela detta:

havsvik

Stämbandsförlamning

I slutet av augusti 2018 hade det passerat drygt två månader sedan den sista operationen. Mitt ärr hade läkt ihop bra och det stramade mindre och mindre för var dag. Jag fick en läkartid inbokad på öron-näsa-hals-avdelningen på Sophiahemmet i Stockholm för att kolla att mina stämband var intakta. Denna gång blev jag inte slangad genom näsan. Istället använde läkaren ett rör med en kamera som fick gå ner i min hals. Kameran gav en tydligare bild av stämbanden än om man går genom näsan. Fast tror ändå att jag föredrar slangen i näsan. Ogillar när nån grabbar tag i min tunga och för ner ett rör i min hals… Eh. Hursom. Mina stämband var okej, om än lite bleka. Inte så spänstiga. Men inga skador. Skönt!

Logoped och sångpedagog

Under läkarbesöket blev jag ihopkopplad med en logoped och sångpedagog som fick hjälpa mig igång. Första mötet med henne var sjukt jobbigt. Såklart ville hon veta vad som hänt och jag fick för första gången dra hela min sjukdomsstory från början till där jag befann mig just då. Det var som att öppna en kran. Allt det där jobbiga fick krypa ur mig. Tårarna trillade medan jag pratade. Hon förstod mig eftersom hon själv upplevt ett ”röst-tapp” i sitt liv. Där och då kände jag väldigt starkt att det kommer ordna sig. På riktigt. Min röst var inte skadad, bara trött och ur form. Musklerna behövde få en chans att bli spänstiga igen. Nu var jag på banan igen och jag ville framåt. Jag fick också fin stöttning och det kändes oerhört värdefullt.

Talröst

Min första uppgift var att använda min talröst på ett bra sätt. Jag hade, av naturliga orsaker, blivit lite rädd för att ta tag om min röst och låta stämbanden jobba ordentligt. För dem vill ju det! Det ”läckiga” sätt jag börjat prata på fick ta ett stort kliv åt sidan. Jobbade en del med talövningar men den mesta återhämtningen gjorde jag i vardagen, i min dialog med andra människor. Påminde mig själv hela tiden om att artikulera och ha med mig stöd och gott luftflöde.

Sjukgymnast

Träffade också en sjukgymnast som specialiserat sig på att arbeta med röstmuskulatur genom massage och stretch. Väldigt, väldigt bra. Muskulaturen som mitt tungben hänger på mjukade hon med vana händer upp vilket gjorde underverk för min röst. Första gången jag lämnade hennes mottagning kändes det som en sten lossnat från min hals. På riktigt!

Återhämta rösten

Det gick relativt snabbt för mig att återhämta rösten. Jag hade tänkt att det skulle ta längre tid men i slutet av oktober kände jag mig redo att prova på att jobba lite, dock inte på scenen utan i undervisningssammanhang. Testa mina vingar, flyga på låg höjd. Och det kändes bra. Blev lätt fysiskt trött i rösten men absolut inte hes. Sången fanns i mig, det gällde bara att våga släppa ut den. Lita på min förmåga. Våga våga. Ligger så mycket tyngd i dessa ord. Det var u n d e r b a r t när jag fick känna att rösten höll igen. Klangen var på väg tillbaka och snart skulle jag vara redo att ta mig framåt, uppåt och ut på riktigt.

Tacksamhet

Känner stor tacksamhet till de som hjälpt mig och stöttat mig under min rehabtid. Till alla som tagit er tid att lyssna – tack. Har malt igenom min sjuk-historia så många gånger men behöver göra det flera gånger till för att bli helt hel. Eller så hel jag kan bli. Min sköldkörtel är borta för alltid och mediciner kommer jag vara beroende av under resten av mitt liv. Trots hårda käftsmällar reser jag mig upp och går vägen framåt. Med mig har jag min vilja, kärlek och alla sånger jag ska sjunga.

Om du vill läsa tidigare inlägg om min stämbandsförlamning hittar du dem här:
Stämbandsförlamning – DEL 1
Stämbandsförlamning – DEL 2

Dela detta:

stämgaffel

Imorgon gör jag en konsert tillsammans med min kör, Karins Änglar, som jag leder här på hemmaplan i Gnesta. Kl. 19.00 sjunger vi i Björnlunda kyrka, entrén är fri och kollekten frivillig. Ser mycket fram emot att få ledsaga kören genom alla sånger vi sjungit på under vårterminen. För nu är mitt arbete slut på sätt och vis. Under konserten är sångerna fria att leva och låta mellan mig, körsångarna och publiken. Det som händer händer.

För mig känns varje konsert som en belöning. All tid jag lagt ner på att repetera – själv eller ihop med andra – får fritt spelrum. Koncentrationen i musiken och lyssningen hos publiken är för mig magi, det är det jag vill åt. När jag var sjuk under 2018 var jag till en början övertygad om att jag skulle bryta ihop eftersom jag insåg att resan tillbaka till ett friskt liv skulle ta lång tid. Jag saknade att stå på scen, publika möten och den fokusering som artistlivet vanligtvis ger mig. Att arbeta som sångerska var mitt kall och utan sången var jag ingen.

Men jag lyckades vända på det hela. Jag kom underfund med att jag faktiskt är en värdefull person trots att jag inte sjunger. De dagar jag inte presterar någonting är jag ändå en människa och jag är viktigt för flera. Min familj och mina vänner finns för mig och jag finns för dem – även om jag ibland är liten, svag och sjuk. Och koncentration och fokus kan jag hitta i flera andra saker. Jag behöver inte sjunga för att vara en hel person. Sången betyder oerhört mycket för mig men jag kan överleva utan den. Om det kniper.

När jag insåg att min musikkarriär inte är på liv och död blev allt enklare. Min inställning till mitt arbete nu är tydligare och mer humant – jag älskar mitt arbete men ser det inte längre som mitt hundraprocentiga kall. Det är något jag gör. Inte den jag är. Jag har mer skinn på näsan och jag släpper på kontrollen och låter en del saker bara hända. Det löser sig. Ordnar sig. Jag njuter mer. Livet är skört. Och fantastiskt!

En av er som läser min blogg hörde av sig och frågade om jag kan skriva mer om vilka symtom jag hade när jag fick min diagnos. Jag återkommer med ett sånt inlägg i slutet av veckan. Det kommer ske en del uppdateringar med bloggen på denna sida närmsta dagarna. Strular något är det förhoppningsvis övergående.
Tjing!

Dela detta:

Stämbandsförlamning – DEL 1 hittar du här >>

Efter operationen

Dagarna efter den första operationen minns jag knappt. Jag gjorde inte många knop eftersom jag var påverkad av medicinen som skulle påskynda läkningen av mitt stämband. Få det att kicka igång igen. Jag vilade, gjorde fysiska små övningar för att inte min hals och nacke skulle stelna till efter operationen, käkade isglass och soppa. Jag medicinerade tre gånger per dag och vid varje tillfälle blev jag sängliggandes i minst en timme då mitt blodtryck sjönk, jag blev darrig, ostadig och mådde illa. Ligga still och blunda var det enda jag kunde göra.

Antibiotika

Knappt två veckor efter operationen fick jag feber och min hals svullnade upp. Jag åkte in till Karolinska och fick träffa en jourläkare som satte mig på en kur antibiotika. Det var helg och kirurgen som opererat mig var inte i tjänst. Blev hemskickad och ombedd att återkomma efter helgen. Antibiotikan hjälpte inte alls. Två dagar senare blev det en ny tur till Karolinska och denna gången blev jag inlagd eftersom min hals var ännu mer svullen och det behövde utredas varför.

Inlagd

Den avdelning jag egentligen tillhörde var fullbelagd så jag blev inbokad på patienthotellet. Men efter att jag varit en hang-around patient på diverse provtagningar under några timmar bedömdes jag behöva mer tillsyn än vad patienthotellet kunde erbjuda så jag blev inskriven på en avdelning för cancersjuka patienter. Fick dela rum med en kvinna som var riktigt, riktigt illa däran. Hon var sällskapssjuk och jag minns att jag tänkte att är det nån gång läge att jag bjussar på mig själv så är det nog nu. Så vi pratade om ditt och datt, hon om sin historia, jag om min. Ett möte i natten. Värmeböljan hade nyss dragit in över Sverige och vi blev välsignade med en surrande bordsfläkt. Vi slumrade emellan blodtrycksmätningar, benmassage och stödstrumpepåtagning. Jag önskar så att det gick väl för min rumskamrat, att hon repade sig från sin helvets-jävla-skit-cancer.

 

Stämband – OK!

Efter en lång och mestadels vaken sjukhusnatt kom det på förmiddagen en öron- näsa- halsläkare till min säng. Hen hade med sig ett mobilt kameraverktyg för att kunna undersöka mina stämband. Och det såg bra ut – båda stämbanden rörde på sig och det såg inte ut att finnas några permanenta skador. Det beskedet. Den lättnaden. En stor sten lossnade från mitt hjärta! Det bestämdes raskt att jag kunde sluta ta den jobbiga medicinen och på mindre än 6 timmar kände jag mig mycket piggare.

Tyreoidit

Men. Min hals var fortfarande svullen och vid en ultraljudsundersökning senare på dagen så visade det sig att den halva av sköldskörteln som fanns kvar löpte amok. Jag hade en form av tyreoidit, en inflammation som gör att sköldkörteln släpper ut upplagrat hormon. Ett sista flämtande försök till att vara produktiv. Eftersom mina stämband var igång igen bestämdes att en andra operation, för att avlägsna resterande delen av sköldkörteln, skulle äga rum den 14 juni.

Jag levde i nån slags förnekelse över att jag skulle operera mig en gång till. Alla runt ikring mig försökte vara peppande och på-hejande men det bet inte på mig. Jag var såklart glad för att mina stämband fungerade igen men jag kände stor oro och hade ångest över att något skulle hända även under den andra operationen.

Operation nummer 2

Men det gjorde det inte. Andra operationen gick bra och redan dagen efter kände jag att denna återhämtning kommer vara så mycket enklare än den efter första operationen. Ingen jobbig medicin som ställde till det med mitt mående, stämbanden var intakta, det kändes så mycket lättare att blicka framåt. Utåt. Uppåt!

Jag kommer skriva en tredje del om mitt stämband. En del om rehabilitering, hur jag hittade tillbaka till min röst och de fantastiska människor som hjälpte mig på den vägen.

Nu tar bloggen helg, tjing!

Den tredje och avslutande delen om min stämbandsförlamning finns här >>

Mer om sköldkörtelrelaterade sjukdomar finns att läsa hos Sköldkörtelförbundet >>

Dela detta:

Under gångna helgen har jag passat på att landa ordentligt. Fokus på familj, sömn och god mat. Mycket vatten. Och kaffe såklart! Alltid kaffe. Långsam promenad i trädgården under lördagens lilla, pytteregnskur. Beundra det blommande persikoträdet. Storkok av indisk daal-gryta och en riktigt vacker, ekologisk rostbiff fick bakas under många timmar på låg värme i ugnen. Ett låg-intesivt yogapass. Och väldigt lite skärmtid i jämförelse med vanligtvis. Två dagars skön och välbehövlig vila. Post-konsert-ruset fick klinga av i sin egen takt. Och jag har njutit av mina segrar. Två olika konsertframträdanden på mindre än en veckas tid. Efter nästan 1,5 års scenfrånvaro. Så glad att jag lyckats ta mig tillbaka, tack alla ni som hejar på mig, ni betyder så mycket! <3

Karin Ericsson Back

Hur står det nu till med rimligheten? Skrev om det för ett tag sedan – läs mer här. Hur går det då? Jo tack, bra tycker jag! Nu har mina arbetsuppdrag rullat på under några månader och jag har skalat upp mina arbetstimmar. Försöker vara noggrann med att lägga in tid för återhämtning och vila efter uppdrag som krävt stort fokus. Och jag märker att det hjälper att vila. Jag återfår kraft efter att jag har vilat. För ett år sedan spelade det ingen roll hur mycket jag vilade, jag var bara trött, trött, trött. Kroppen gick på högvarv och jag åkte med.

Nu försöker jag att inte tacka ja till saker på stående fot. Ber alltid om att få återkomma om jag får förfrågningar om olika uppdrag. Tar mig tid att ställa de tre frågorna jag har haft med mig under många år, men inte alltid ställt till mig själv…

1. Vill jag det här? Ligger det i linje med vad jag gör och önskar göra?
2. Kan jag det här? Är det ett uppdrag jag kan genomföra på ett bra sätt? Har jag de kunskaper som behövs? Är det möjligt rent tidsmässigt?
3. Är det ekonomiskt försvarbart? Finns ett arvode som motsvarar den tid jag lägger ner?

Men. Jag behöver hålla i mig. För jag är en prestationsprinsessa och jag älskar att göra andra människor glada. En farlig kombination. Jag kommer fortsätta skriva om detta för jag märker att det är många med mig som brottas med att inte låta passionen för sitt arbete ta över. Att möta den berömda ”väggen” handlar sällan om att man är svag. Det handlar om att man varit stark. Stark under en lång period. Stark för länge.

Nu stundar Valborg och 1:a maj. Maj är min månad. Jag kommer fylla 41 år och det ska jag fira! Förra året, då jag klev upp på 40-pallen, var jag mitt emellan två operationer och mådde riktigt uselt. Det gör jag inte nu. Tjing!

Dela detta:

stämbandsförlamning

Stämbandsförlamning

Jag minns vad jag tänkte när jag tog denna bild.

”Om jag nånsin återvänder till något slags kreativt liv igen kommer jag antagligen vilja skriva eller sjunga något om hur jag känner mig i den här stunden. Jag behöver minnas. Därför tar jag en bild.”

Nedbäddad i en sjukhussäng på Karoliska i Stockholm den 2 maj 2018. Iförd en urtvättad nattskjorta av märket Landstinget försöker jag fokusera på att andas för att syresätta min kropp. Det ligger fem andra personer på samma sal som jag, de pratar med varann och mumsar på kvällsfikat. Alla har de genomgått samma operation som jag. Ändå mår vi så olika. De har fått sina sköldkörtlar bortopererade, jag har halva min kvar eftersom ingreppet avbröts. Mitt högra stämband förlamades under operationen. Den kloka kirurgen, väl införstådd i min rädsla för att drabbas av just stämbandsförlamning, tog inga risker utan avbröt operationen.

Nimotop

Jag har blivit satt på läkemedlet Nimotop som ska boosta cellförnyelsen och förhoppningsvis påskynda läkningen av stämbandet. Medicinen sänker mitt blodtryck och gör mig illamående. Varje gång jag sväljer känns det som det sitter ett rakblad i halsen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag känner hur min röst sviker mig när jag pratar, trots att all vårdpersonal vänligt påpekar att min röst låter så fin. Helt naturlig. Som vanligt. ”Du kommer säkert att bli opererad imorgon igen” säger en sjuksköterska. Men jag känner ju min röst så väl och vet att så här ska det inte vara. Vetskapen om att jag kommer behöva gå igenom en till operation känns övermäktig. Försöker skjuta undan de tankarna, fokuserar på att andas.

Undersökning av stämbanden

Morgonen därpå är det dags för undersökning av mina stämband. En kamera skickas ner via näsan och jag får säga de obligatoriska ”da da” och ”ba ba”. ”Konstigt” tycker läkaren. ”Din röst låter normal men jag ser ju att ditt högra stämband är helt stilla. Jag ska gå och hämta en kollega”. Den nya läkaren konstaterar också att jag, stämbandsförlamning till trots, fonerar på ett sätt som gör att rösten fungerar.

”Du kommer bli bra”

Jag kommer tillbaka till avdelningen och möter kirurgen som berättar att operationen blir uppskjuten, mitt stämband behöver komma igång igen innan de kan slutföra vad de påbörjat. Jag känner hur jag faller nedåt, bakåt, en fullständig mental krasch. Orkar inte att ännu en gång vänta på något som ska hända men inte veta när det ska hända. Jag har redan levt i vakum i ett halvår. Kirurgen inser mitt dilemma och ger mig raskt ett nytt operationsdatum. ”Vi siktar på 15 juni Karin”, säger hen. ”Och jag förstår att du är förtvivlad, det är jag med. Men vi kommer att fixa detta, du kommer bli bra”.

Känner att jag behöver dela upp min storytelling om mitt ledsna stämband för det är jobbigt att skriva ner detta. Men värt och viktigt. För mig själv. Och förhoppningsvis för flera andra. Under mitt sjukår 2018 har jag stärkts, många gånger, av att höra olika människor berätta om svåra saker de upplevt. Hur de har varit långt nere under ytan men tagit sig upp och format sina liv igen. Livet återvänder.

Lycka

Jag var inte speciellt glad under 2018. Absolut inte lycklig eftersom jag kunde inte sjunga. Men jag upptäckte att jag kände mening med livet ändå. Och det är mycket mer värt än att vara lycklig. För lycka kan omöjligt vara en konstant känsla, det ruset orkar man inte vara i under en längre period. Lyckan kommer och går. Att känna mening är något större. För mig handlar det om att känna att jag trivs med mig själv och att jag vill finnas till för andra människor. Kunna glädjas med andra och inspireras av andra. Hitta energi och påfyllnad i naturen. Lyssna till musik, bli berörd av olika slags konstformer. Orka förundras över små saker.

Drivkraft

Min starkaste drivkraft är att jag alltid har ambitionen. Den kraften har varit min livlina genom allt tungt. När jag var som sjukast var jag i princip handligsförlamad till det mesta men någonstans inom mig fanns ambitionskänslan kvar. Jag samlade på ord, skrev ner dem, spelade in 5-sekunders tagningar med hummande ljud i telefonens röstmemo. Tänkte att jag spar detta till sen. Till och med när jag låg där i sjukhussängen och kände starkt att jag nog aldrig mer kommer kunna sjunga. Då fanns där en liten, liten ambition som pyrde på lägstanivå.
Jag tar en bild. Så jag kommer ihåg.

Stämbandsförlamning DEL 2 hittar du här >>

Mer om sköldkörtelrelaterade sjukdomar finns hos Sköldkörtelförbundet >>

Dela detta:

Karin Ericsson Back

Känner att jag börjar få en viss distans till allt jobbigt livet bjussade på under 2018. Det är inte lika påfrestande att prata om det längre, det finns inte lika närvarande i mitt medvetande hela tiden. Träffade en person för ett tag sedan som varit igenom ungefär samma förlopp som jag – giftstruma, medicinering, operationer och sedan en knölig väg tillbaka. Att vara i de där perioderna när man går och väntar på nästa steg, fast man vet inte vad steget är. Det är så sjukt jobbigt. Det pratade vi om. Och det kändes bra att få dela tankar och upplevelser. Hur det är att vara i ett kraftigt hypertyreos-tillstånd är svårt att förstå om man själv inte har varit där.

Jag kommer arbeta en del framöver med att skriva sångtexter och jag vill hitta nya ingångar. Historier, tillstånd, livsöden. Ord och berättelser om hur det är att gå igenom något svårt, komma ut på andra sidan och vilja ge något tillbaka. Känner så starkt att det är där jag är just nu. Jag har haft stora motgångar och klarat av dem. Nu vill jag ge något tillbaka.

Om du skulle känna lust till att dela med dig av någon form av text – kort, lång, i dikt- eller punktform etc. – får du väldigt gärna kontakta mig. Använd kontaktformuläret eller eposta mig på karin@karineb.se

Mitt nya projekt har just nu titeln VISHETEN och det kan ta vägen lite vart som helst eftersom det är jag som formar det. Från och med att jag kliver upp på morgonen tills jag somnar finns det hos mig. Vet inte riktigt hur jag kommer göra det, vet bara att jag kommer göra det. <3

Nu behåller vi den sköna vårkänslan trots att kylan har smugit sig tillbaka, eller hur? Ha det fint, tjing!

Dela detta:

karin ericsson back autoharp

Igår jobbade jag med låtar jag kommer framföra på min ny-premiär. Av mig själv. Som sångerska. Senaste gången jag sjöng offentligt på en konsert var 3 december 2017 i Tyskland. Så ja, detta blir speciellt för mig och naturligtvis har jag sett till att välja min scen med omsorg. Natten mellan påskafton och påskdag sjunger jag vid midnattsmässan i Gryts kyrka i Stjärnhov, Gnesta. En mässa som går från mörker till ljus. Kyrkan kommer vara nedsläckt sånär som på några få tända ljus. Sedan återvänder ljuset under mässans gång.

Jag kommer sjunga krusiga koraler, kärleksfulla ballader, sånger jag aldrig sjungit förut och sånger som har funnits med mig länge. Personligen blir det en manifestation för mig själv. Pånyttfödelse låter klyschigt men va faan – jag har repat mig från sjukdom och stämbandsförlamning! Jag tar mig rätten att pånyttfödas i en vacker kyrka med fin akustik, förhoppningsvis omgiven av nära och kära. Från mörker till ljus!

Några ordentliga hits blir det – t ex You raise med up/Rör vid min själ. Alltid lurigt att göra berömda och älskade sånger tycker jag så den fick sig en omgång idag. Jag letar efter min egna ton i den, att hitta kraften men samtidigt behålla sprödheten och det genialt enkla som vilar över melodin. Vill du höra den färdiga versionen får du komma till Gryts kyrka, på min Facebook-sida finns ett work-in-progress klipp att kika på.

Dela detta:

karin ericsson back

Eftersom jag var borta och sjuk under hela 2018 hänger fortfarande frågan ”hur mår du nu?” i luften allt som oftast. Och just nu mår jag faktiskt riktigt bra! Framförallt känner jag att jag orkar med en rätt fullmatad dag och jag kommer snabbt till ro när det är dags att sova. Och sömnen hjälper! Jag är för det mesta ganska pigg när jag vaknar på morgonen. För bara några månader sedan hade jag svårt att komma till ro, vaknade titt som tätt med hjärtklappning och en känsla av att något var fel i kroppen. Om jag väl sov så var jag ändå dödstrött när jag vaknade. Det känns så befriande att jag har tagit mig ur detta gissel och att livet i mig har återvänt.

Jag har tänk dela med mig av mina upplevelser runt hypertyreosen, Graves sjukdom, operationer och stämbandsförlamning. Men just nu njuter jag så himla mycket av att känna mig frisk och alert. Jag har skrivit spaltmeter av texter som handlar om min sköldkörtel och jag vill sprida dem, det får bara dröja lite. Jag marinerar mina ord och bearbetar i tystnad, blir kanske ännu mer intressant läsning då?

Tipsar er som är intresserade att gå in på Sköldkörtelförbundets hemsida och uppdatera er på det senaste som händer inom förbundets satsning ”De Vårdlösa” – för nu börjar det verkligen hända grejer! Även om jag mår bra nu och min medicinering verkar fungera så finns det inga garantier för att jag kommer må tipp-topp i framtiden. Det är så viktigt att lyfta förbundets satsning ”De Vårdlösa” för det berör så väldigt många människor. Bli gärna medlem eller skänk en gåva om du har möjlighet. Du har säkerligen flera i din närhet som har en sköldkörtelrelaterad sjukdom – uttalad eller dold.

Nu ska jag dra iväg på repetition med min fina kör här i Gnesta! <3

Dela detta: