Känner att jag börjar få en viss distans till allt jobbigt livet bjussade på under 2018. Det är inte lika påfrestande att prata om det längre, det finns inte lika närvarande i mitt medvetande hela tiden. Träffade en person för ett tag sedan som varit igenom ungefär samma förlopp som jag – giftstruma, medicinering, operationer och sedan en knölig väg tillbaka. Att vara i de där perioderna när man går och väntar på nästa steg, fast man vet inte vad steget är. Det är så sjukt jobbigt. Det pratade vi om. Och det kändes bra att få dela tankar och upplevelser. Hur det är att vara i ett kraftigt hypertyreos-tillstånd är svårt att förstå om man själv inte har varit där.

Jag kommer arbeta en del framöver med att skriva sångtexter och jag vill hitta nya ingångar. Historier, tillstånd, livsöden. Ord och berättelser om hur det är att gå igenom något svårt, komma ut på andra sidan och vilja ge något tillbaka. Känner så starkt att det är där jag är just nu. Jag har haft stora motgångar och klarat av dem. Nu vill jag ge något tillbaka.

Om du skulle känna lust till att dela med dig av någon form av text – kort, lång, i dikt- eller punktform etc. – får du väldigt gärna kontakta mig. Använd kontaktformuläret eller eposta mig på karin@karineb.se

Mitt nya projekt har just nu titeln VISHETEN och det kan ta vägen lite vart som helst eftersom det är jag som formar det. Från och med att jag kliver upp på morgonen tills jag somnar finns det hos mig. Vet inte riktigt hur jag kommer göra det, vet bara att jag kommer göra det. <3

Nu behåller vi den sköna vårkänslan trots att kylan har smugit sig tillbaka, eller hur? Ha det fint, tjing!