Etikett: sång

World Voice Day

Idag firas World Voice Day. En dag för att uppmärksamma rösten, vårt viktigaste verktyg när det gäller kommunikation. Det anordnas olika typer av röstevenemang; föreläsningar, konserter, workshops etc. över hela världen. Jag har under många år varit engagerad vid tillställningar där jag sjungit och framfört kulning men i år har jag firat lite mer på mitt eget hörn.

Började min dag med att styra kosan mot Gryt för att repetera i kyrkan inför lördagnattens midnattsmässa som jag ska sjunga på. Den korta bilresan dit har alltid en slags magi över sig. Första gången jag upplevde det sörmländska landskapet och naturen på riktigt var nämligen på just den sträckan, bilvägen mellan Gnesta och Gryt. Snart 20 år sedan är det nu, jag var inbjuden att sjunga vid Kammarmusikfestivalen i Gryt och blev hämtad vid pendeltågsstationen i Gnesta. Tänkte att ”här skulle jag kunna tänka mig att bo, påminner om Dalarna men ändå nära till stan…”. När jag några år senare träffade en kille från Gnesta var saken biff! Nu kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans. Och inte ha nån annan kille heller för den delen.

Vi, jag och Mari som är kantor i Daga församling, repade på musiken några timmar och pratade ihop oss om tågordningen på alla olika delar i mässan. Gryts kyrka är så fin och bra att sjunga i, lagom akustik, det blir inte ”grötigt” som det lätt kan bli i större kyrkor. Jag ska bl a. premiär-sjunga a cappella i kyrkan med min loop-pedal. Kommer att spela in min själv under konserten och sedan lägga på sångstämmor så att jag blir som en hel vokalensemble. Jag har använt loop-pedal tidigare men då alltid tillsammans med instrument. Detta blir något annat. Mer avskalat.

Hade tänkt fotografera mer i kyrkan än vad jag gjorde men musiken fick all min uppmärksamhet, med rätta. Så underbart att hitta tillbaka och känna fokus och total närvaro i musiken igen. My favorite thing.

Dela detta:

Stämbandsförlamning – DEL 1

Stämbandsförlamning

Jag minns vad jag tänkte när jag tog denna bild.

”Om jag nånsin återvänder till något slags kreativt liv igen kommer jag antagligen vilja skriva eller sjunga något om hur jag känner mig i den här stunden. Jag behöver minnas. Därför tar jag en bild.”

Nedbäddad i en sjukhussäng på Karoliska i Stockholm den 2 maj 2018. Iförd en urtvättad nattskjorta av märket Landstinget försöker jag fokusera på att andas för att syresätta min kropp. Det ligger fem andra personer på samma sal som jag, de pratar med varann och mumsar på kvällsfikat. Alla har de genomgått samma operation som jag. Ändå mår vi så olika. De har fått sina sköldkörtlar bortopererade, jag har halva min kvar eftersom ingreppet avbröts. Mitt högra stämband förlamades under operationen. Den kloka kirurgen, väl införstådd i min rädsla för att drabbas av just stämbandsförlamning, tog inga risker utan avbröt operationen.

Nimotop

Jag har blivit satt på läkemedlet Nimotop som ska boosta cellförnyelsen och förhoppningsvis påskynda läkningen av stämbandet. Medicinen sänker mitt blodtryck och gör mig illamående. Varje gång jag sväljer känns det som det sitter ett rakblad i halsen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag känner hur min röst sviker mig när jag pratar, trots att all vårdpersonal vänligt påpekar att min röst låter så fin. Helt naturlig. Som vanligt. ”Du kommer säkert att bli opererad imorgon igen” säger en sjuksköterska. Men jag känner ju min röst så väl och vet att så här ska det inte vara. Vetskapen om att jag kommer behöva gå igenom en till operation känns övermäktig. Försöker skjuta undan de tankarna, fokuserar på att andas.

Undersökning av stämbanden

Morgonen därpå är det dags för undersökning av mina stämband. En kamera skickas ner via näsan och jag får säga de obligatoriska ”da da” och ”ba ba”. ”Konstigt” tycker läkaren. ”Din röst låter normal men jag ser ju att ditt högra stämband är helt stilla. Jag ska gå och hämta en kollega”. Den nya läkaren konstaterar också att jag, stämbandsförlamning till trots, fonerar på ett sätt som gör att rösten fungerar.

”Du kommer bli bra”

Jag kommer tillbaka till avdelningen och möter kirurgen som berättar att operationen blir uppskjuten, mitt stämband behöver komma igång igen innan de kan slutföra vad de påbörjat. Jag känner hur jag faller nedåt, bakåt, en fullständig mental krasch. Orkar inte att ännu en gång vänta på något som ska hända men inte veta när det ska hända. Jag har redan levt i vakum i ett halvår. Kirurgen inser mitt dilemma och ger mig raskt ett nytt operationsdatum. ”Vi siktar på 15 juni Karin”, säger hen. ”Och jag förstår att du är förtvivlad, det är jag med. Men vi kommer att fixa detta, du kommer bli bra”.

Känner att jag behöver dela upp min storytelling om mitt ledsna stämband för det är jobbigt att skriva ner detta. Men värt och viktigt. För mig själv. Och förhoppningsvis för flera andra. Under mitt sjukår 2018 har jag stärkts, många gånger, av att höra olika människor berätta om svåra saker de upplevt. Hur de har varit långt nere under ytan men tagit sig upp och format sina liv igen. Livet återvänder.

Lycka

Jag var inte speciellt glad under 2018. Absolut inte lycklig eftersom jag kunde inte sjunga. Men jag upptäckte att jag kände mening med livet ändå. Och det är mycket mer värt än att vara lycklig. För lycka kan omöjligt vara en konstant känsla, det ruset orkar man inte vara i under en längre period. Lyckan kommer och går. Att känna mening är något större. För mig handlar det om att känna att jag trivs med mig själv och att jag vill finnas till för andra människor. Kunna glädjas med andra och inspireras av andra. Hitta energi och påfyllnad i naturen. Lyssna till musik, bli berörd av olika slags konstformer. Orka förundras över små saker.

Drivkraft

Min starkaste drivkraft är att jag alltid har ambitionen. Den kraften har varit min livlina genom allt tungt. När jag var som sjukast var jag i princip handligsförlamad till det mesta men någonstans inom mig fanns ambitionskänslan kvar. Jag samlade på ord, skrev ner dem, spelade in 5-sekunders tagningar med hummande ljud i telefonens röstmemo. Tänkte att jag spar detta till sen. Till och med när jag låg där i sjukhussängen och kände starkt att jag nog aldrig mer kommer kunna sjunga. Då fanns där en liten, liten ambition som pyrde på lägstanivå.
Jag tar en bild. Så jag kommer ihåg.

Stämbandsförlamning DEL 2 hittar du här >>

Mer om sköldkörtelrelaterade sjukdomar finns hos Sköldkörtelförbundet >>

Dela detta:

Distans till det jobbiga

Känner att jag börjar få en viss distans till allt jobbigt livet bjussade på under 2018. Det är inte lika påfrestande att prata om det längre, det finns inte lika närvarande i mitt medvetande hela tiden. Träffade en person för ett tag sedan som varit igenom ungefär samma förlopp som jag – giftstruma, medicinering, operationer och sedan en knölig väg tillbaka. Att vara i de där perioderna när man går och väntar på nästa steg, fast man vet inte vad steget är. Det är så sjukt jobbigt. Det pratade vi om. Och det kändes bra att få dela tankar och upplevelser. Hur det är att vara i ett kraftigt hypertyreos-tillstånd är svårt att förstå om man själv inte har varit där.

Jag kommer arbeta en del framöver med att skriva sångtexter och jag vill hitta nya ingångar. Historier, tillstånd, livsöden. Ord och berättelser om hur det är att gå igenom något svårt, komma ut på andra sidan och vilja ge något tillbaka. Känner så starkt att det är där jag är just nu. Jag har haft stora motgångar och klarat av dem. Nu vill jag ge något tillbaka.

Om du skulle känna lust till att dela med dig av någon form av text – kort, lång, i dikt- eller punktform etc. – får du väldigt gärna kontakta mig. Använd kontaktformuläret eller eposta mig på karin@karineb.se

Mitt nya projekt har just nu titeln VISHETEN och det kan ta vägen lite vart som helst eftersom det är jag som formar det. Från och med att jag kliver upp på morgonen tills jag somnar finns det hos mig. Vet inte riktigt hur jag kommer göra det, vet bara att jag kommer göra det. <3

Nu behåller vi den sköna vårkänslan trots att kylan har smugit sig tillbaka, eller hur? Ha det fint, tjing!

Dela detta:

Fredagstipset – lär dig kulning!

–> Inlägget innehåller reklam för min egen kursverksamhet

Idag vill jag tipsa om att det går fint att anmäla sig till kurser i kulning som jag håller i maj och juli. Kulning är ett maxat uttryck, en röstteknik alla kan lära sig. Om du vågar kasta dig ut och fokuserat provar och undersöker din röst kommer du garanterat få en häftig upplevelse. Kulning ger, efter en tids övning, möjlighet att släppa på spänningar i din kropp. Hjälper dig att kanalisera din kraft. Låter kanske flummigt men får man bara snurr på tekniken är det lätt att bli beroende. Och det är så himla roligt! Alltså lyckan att vara ute i skogen, ensam eller med en vän, och ropa sig varm. Vilken rikedom.

Aktuella datum för kurser under 2019:
4 maj, Kulturama, Stockholm
18 maj, Sigridslunds Café & Handelsbod, Årdala, Sparreholm, Sörmland
3-4 juli, Boda, Rättvik, Dalarna
23-25 juli, Korrö Folkmusikfestival, Småland – OBS! Denna kurs är i vokal folkmusik, mer sångbaserad, men kulning ingår också!

Här finns mer info om respektive kurs >>

Vid mina kurser får du garanterat lära dig mer om din röst. Inga förkunskaper krävs, bara lust till att sjunga och prova kulning. Du får med dig röstövningar, tanke-verktyg och kunskap så att du kan fortsätta jobba med din röst hemma. Jag lär ut allt ”by heart” – alltså på gehör. Inga papper, noter eller annat material används utan det är lyssna-härma som gäller. Ta gärna med dig något att spela in på, ex mobiltelefon och en anteckningsbok. Under kursens gång varvar vi kulning och rop med sång och mjuka röstljud. Jag lär ut sångslingor som vi sedan provar i kulningsläge.

Vill du veta mer om vad kulning är och hur jag började min kulningskarriär så hittar du det här >>

Dela detta:

Sång hela dagen lång

Har ägnat större delen av dagen åt att sjunga på repertoar inför kommande konserter, speciellt den med min vokaltrio Irmelin. Situationen är lite speciell eftersom jag repeterar in de sångstämmor min kollega Maria vanligtvis gör då hon inte kommer vara med på konserten. Istället kommer Katarina, som vikarierade för mig under 2018, att vara med på konserten. Och för att hon inte ska bli gråhårig av att lära sig nya stämmor igen så har jag fått den uppgiften. Jag är mer bekant med materialet så det är rätt enkelt att lära in. Och kul! Ser mycket fram emot att ge sångerna nytt liv nästa vecka då vi ska repetera på trio.
På min facebook-sida finns ett filmklipp från dagen >>

Det jag får arbeta mest med är texterna. Tonerna finns ofta klockrena i min kropp – även om det är stämmor jag inte sjungit förut. Jag kan liksom höra Marias röst inom mig. En väldigt häftig känsla. Så, mer textpluggeri är på tapeten! Det som funkar bäst för mig är att lära mig text när jag promenerar. I med lurarna i öronen och lyssna på det som ska läras in. Finns det inte inspelat gör jag enklare inspelningar själv. Sen blir det en del tid vid pianot också, kollar tonalitet och intonation mellan de olika stämmorna. Lite som att lägga ett pussel.

Jag har sjungit med Irmelin i snart 20 år, jag var med och bildade trion under mitt andra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1999. Andra grupper och samarbeten har kommit och gått men Irmelin har stått stark genom åren – även om vi haft små dippar såklart. Men det har, i alla fall inte hos mig, funnits någon tvekan om att fortsätta. Vi borde verkligen ställa till med stor-baluns och fira våra 20 år som grupp men vi behöver få lite mer luft under vingarna, samla kraft och göra en nystart först.
Mer om min vokaltrio Irmelin finns här >>

Over and out för idag, tjing!

Dela detta:

Om en tröja

Det här är ett av mina allra första minnen. Jag är fem år och Carola har vunnit melodifestivalen. Den gula tröjan är made in Italy, 100 % akryl. Byxorna har antagligen min mamma sytt och sandalerna, med klack, införskaffades på NK i Stockholm för dyra pengar. Jag hade fått en bättre begagnad ask blå ögonskugga och läppstift av min faster Eva. Men viktigast var självkart mikrofonen och att jag fick sjunga. Uppflugen på min pappas egentillverkade pingisbord nere i källaren i vårt hobbyrum, höll jag hov.

Som jag minns det, kände jag redan 1983 när jag var fem år, att sång var min grej. Jag var väldigt reserverad mot allt och alla när jag var liten. Sjukligt blyg helt enkelt. Lekte helst själv och uppskattade redan då att vara ensam. Men när det kom till sång, då ville jag att andra skulle lyssna. Framförallt lyssna – titta på mig var en annan sak. Ibland hade jag konsert inne på mitt rum och publiken fick snällt sitta ute i vardagsrummet och spetsa sina öron för att höra min sång. Uppfylld av koncentration och musikmagi kände jag mig hel när jag ensam, i mitt rum, sjöng för hela världen.

En annan viktig händelse kom några år senare. Det var sommar, sol och jippot Tisdagskul gick av stapeln i Rättvik. Ett gäng ungdomar, rätt många år äldre än mig, hade något slags framträdande – jag minns inte exakt vad de gjorde. Men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Det där vill jag också göra! Där och då insåg jag, för att ta mig upp på scenen behövde jag krypa ur min bubbla som jag så gärna ville vara i. Ta för mig mer och visa hela mig.

Lite i taget klev jag utanför min komfort-zon och det stod inte på förrän jag propsade på att få spela och sjunga solo när musikskolan i Rättvik hade en konsert i kyrkan. Och det var något jag gått och laddat för själv, när det var 10 minuter kvar tills konserten skulle börja stegade jag fram till dåvarande rektorn och sa – hörrudu, jag tänkte sjunga den här! – och visade upp noterna. En stund senare satt jag vid flygeln och sjöng och spelade ”Music of the Night” ur Fantomen på operan för en fullsatt kyrka.
Goal!

Självklart har jag kvar min gula Carolatröja, den har en hedersplats i min studio. Den påminner mig om hur fenomenalt grundad jag är i mitt livs val – att jag redan vid fem års ålder kände att det vilade något magiskt över att sjunga. Att jag har valt att ägna mig helhjärtat åt sång, använda min röst. Jag är väldigt glad att tröjan finns kvar hos mig. Den peppar mig när jag behöver det och den får mig att våga ta stora språng och anta nya utmaningar.

Tack till Carola, tröjan och mitt 5-åriga, blyga jag, som vågade våga blomma. <3

Dela detta:

Siktar mot konsertpremiär…

Igår jobbade jag med låtar jag kommer framföra på min ny-premiär. Av mig själv. Som sångerska. Senaste gången jag sjöng offentligt på en konsert var 3 december 2017 i Tyskland. Så ja, detta blir speciellt för mig och naturligtvis har jag sett till att välja min scen med omsorg. Natten mellan påskafton och påskdag sjunger jag vid midnattsmässan i Gryts kyrka i Stjärnhov, Gnesta. En mässa som går från mörker till ljus. Kyrkan kommer vara nedsläckt sånär som på några få tända ljus. Sedan återvänder ljuset under mässans gång.

Jag kommer sjunga krusiga koraler, kärleksfulla ballader, sånger jag aldrig sjungit förut och sånger som har funnits med mig länge. Personligen blir det en manifestation för mig själv. Pånyttfödelse låter klyschigt men va faan – jag har repat mig från sjukdom och stämbandsförlamning! Jag tar mig rätten att pånyttfödas i en vacker kyrka med fin akustik, förhoppningsvis omgiven av nära och kära. Från mörker till ljus!

Några ordentliga hits blir det – t ex You raise med up/Rör vid min själ. Alltid lurigt att göra berömda och älskade sånger tycker jag så den fick sig en omgång idag. Jag letar efter min egna ton i den, att hitta kraften men samtidigt behålla sprödheten och det genialt enkla som vilar över melodin. Vill du höra den färdiga versionen får du komma till Gryts kyrka, på min Facebook-sida finns ett work-in-progress klipp att kika på.

Dela detta:

Som handen i vanten

Idag är jag hemma med mitt minsta barn som hostar och hackar. Men minstingen, lillebror i familjen, är inte så liten längre. Faktiskt är han så stor att han fick vara själv hemma när jag drog iväg på ett möte på förmiddagen. Jag har tre olika konsertsamarbeten med Daga församling i Gnesta kommande månader och både ditt och datt avhandlades. Vad skönt det är med verkliga möten, en motvikt till allt man avhandlar per e-post och telefon. Tankar och beslut blir mycket tydligare. Och så är det trevligt att träffa andra människor ibland – tycker till och med jag som har svart bälte i att älska ensamhet! Ska skriva ett blogginlägg snart där jag snickisnackar om ensamhet och hur det kommer sig att jag trivs så bra med att vara själv.

När jag kom hem efter mötet fixade jag lunch till mig och mitt hostande barn och sen har jag tillbringat eftermiddagen med att snickra ihop flera konsertprogram och gått igenom tonarter på sånger jag behöver öva in. En arbetsinsats som passade som handen i vanten för mig just idag, då det hemmavarande barnet pockat lite på uppmärksamhet då och nu.

Nu ska jag dra på mig vantar och gummistövlar och ta en språngmarsch ut till postlådan. Tjing för idag, på fredag kommer – surprise – FREDAGSTIPSET!

Dela detta:

Autoharp i solen

Brukar normalt inte vara en person som bryr sig så vidare värst mycket om vädret. Det går inte att påverka. Varför lägga energi på att ens diskutera det? Men nu. Jag blir alldeles nipprig av solen. Känns som jag är fem år och för första gången bär sandaler med klack när jag vaknar upp på morgonen och solen lyser. Blå himmel, vindar som ruffsar om mitt hår, ljuset, fåglar som kvittrar. Allt känns så värt! Tror det beror på att jag inte insöp något solljus alls förra året. Satsade mer på D-vitamin i burkform och höll mig inomhus pga post-operation och ur form big time.

I jakten på sol kom jag idag på den briljanta idén att flytta ut en pall, min autoharpa, en kamera och mig själv till vårt växthus. Provar lite får se hur det går, tänkte jag. Två och en halv timme senare rann svetten från min panna och jag hade övat både slag med plektrum, fingerplock och handslag. Och sjungit flera sånger och filmat en del. Samtidigt som jag haft känslan av att vara utomhus i solsken. Finemang ju!

Den uppmärksamme lägger märke till att jag sitter i luften på bilden ovan. Inte många som vet att jag besitter denna kunskap.

Jag har inte varit igång så mycket med ”naturellt” spel på harpan senaste tiden, alltså när jag spelar direkt med fingertopparna. Då kryper de fram, blåsorna. Så nu blir det tejp-påtagning resten av övningstimmarna denna vecka.
På min facebook-sida bjuder jag på ett klipp från dagens växthus-session, välkommen dit!

Dela detta:

Hur jag mår

Eftersom jag var borta och sjuk under hela 2018 hänger fortfarande frågan ”hur mår du nu?” i luften allt som oftast. Och just nu mår jag faktiskt riktigt bra! Framförallt känner jag att jag orkar med en rätt fullmatad dag och jag kommer snabbt till ro när det är dags att sova. Och sömnen hjälper! Jag är för det mesta ganska pigg när jag vaknar på morgonen. För bara några månader sedan hade jag svårt att komma till ro, vaknade titt som tätt med hjärtklappning och en känsla av att något var fel i kroppen. Om jag väl sov så var jag ändå dödstrött när jag vaknade. Det känns så befriande att jag har tagit mig ur detta gissel och att livet i mig har återvänt.

Jag har tänk dela med mig av mina upplevelser runt hypertyreosen, Graves sjukdom, operationer och stämbandsförlamning. Men just nu njuter jag så himla mycket av att känna mig frisk och alert. Jag har skrivit spaltmeter av texter som handlar om min sköldkörtel och jag vill sprida dem, det får bara dröja lite. Jag marinerar mina ord och bearbetar i tystnad, blir kanske ännu mer intressant läsning då?

Tipsar er som är intresserade att gå in på Sköldkörtelförbundets hemsida och uppdatera er på det senaste som händer inom förbundets satsning ”De Vårdlösa” – för nu börjar det verkligen hända grejer! Även om jag mår bra nu och min medicinering verkar fungera så finns det inga garantier för att jag kommer må tipp-topp i framtiden. Det är så viktigt att lyfta förbundets satsning ”De Vårdlösa” för det berör så väldigt många människor. Bli gärna medlem eller skänk en gåva om du har möjlighet. Du har säkerligen flera i din närhet som har en sköldkörtelrelaterad sjukdom – uttalad eller dold.

Nu ska jag dra iväg på repetition med min fina kör här i Gnesta! <3