Etikett: sång

Fokus på Korröfestivalen

För en vecka sedan lämnade jag mitt älskade Smedsta och tog mig med tåg och buss till Korrö – dags för festivalhäng och en tredagars kurs i vokal folkmusik vid Korröfestivalen!

Korrö ligger väldigt naturskönt och mitt igenom byn rinner Ronnebyån. Det finns en gammal kvarn, en stor loge och ett gäng andra vackra byggnader. Ett härligt ställe att vara på. Det blir som en egen liten värld att bubbla in sig i.

Alltid när jag ska hålla kurs har jag en plan A som sedan enkelt kan justeras utefter vilka deltagarna är och vilka färdigheter de har. Planen består av olika typer av sånger och arrangemang där jag kan integrera sångteknik och arbeta fram en medveten förståelse för vad vokal folkmusik är. Eftersom jag lär ut min personliga repertoar med allt vad det innebär och allt sker på gehör, så kan man enkelt sammanfatta det med att jag delar med mig av min bild av vokal folkmusik, vad det är och betyder för mig.

Redan vid de första ljudande tonerna med mina 23 kursdeltagare förstod jag att detta skulle bli riktigt bra. Svårt att förklara vad det egentligen var som gjorde att jag kände så. Jag tror det handlade om det gemensamma fokuset i rummet. Alla var öppna, nyfikna, kanske lite nervösa men ändå med översvallande positiv energi. Vi lyckades samlas runt att vara tillåtande mot oss själva och varandra och se kursen som ett utforskande. Försöka lägga prestation och krav på hyllan.

Vi sjöng en massa olika sånger, provade på kulning och lockrop, improviserade runt borduntoner och lekte fram flerstämighet på olika sätt. I pauserna diskuterades kulturpolitik, sociala medier, sångideal, röstyoga, meditation m.m. Inte konstigt att det kändes lite sorgligt att skiljas åt efter våra tre dagar tillsammans. När jag sjunger så fokuserat och intensivt hamnar jag i nån slags självgungning – det är som att energiflödet i mig fortsätter fastän jag försöker stänga av. Idag är första dagen jag riktigt känner att jag landat. Tre dagars landningstid alltså!

Jag var inte bara kursledare på Korrö utan delade också en konserttimme på tisdagskvällen med Mia Marin (fiol) – på bilden ovan är hon backstage – och Kristofer Pettersson (nyckelharpa). Jag sjöng tillsammans med min loop-pedal. Väldigt kul! Fick fin-fin publikrespons, ni vet när applåderna liksom aldrig tar slut… <3 Och så himla härligt att få dela konsert med Mia och Kristofer som jag pluggade tillsammans med vid KMH för typ 100 år sedan! Vi bjussade i avslutningen på en helt improviserad version av Gärdebylåten. Ho-ho! Grattis till dig som var där och hörde. Något liknande kommer aldrig ske igen! 😀

Tack Korröfestivalen och Anders Smedenmark för att ni bjöd in mig till att hålla kurs och konsert! Tack alla ni som sjöng tillsammans med mig på min kurs, det kändes så speciellt och innerligt fint. Tack alla vänner, kollegor, nya och gamla bekantskaper som strömmande till och från under dagarna i Korrö och bidrog till härliga skratt, känsliga tårar och intressanta diskussioner. Ni gör livet mer värt.

Nu är jag på Öland tillsammans med min familj. Vi ska hänga här i en vecka, har hyrt ett hus och lever just nu strandliv pga rådande värmebölja. Trollskogen, Paradisverkstan, Långe Jan och Erik får vänta tills temperaturen blir mer human.

Har du några bra tips om vad man kan göra/se/uppleva på Öland? Kommentera gärna eller hör av dig under kontakt.
Hoppas att du har det fint i sommaren, tjing!

Dela detta:

Stämbandsförlamning – DEL 3

Stämbandsförlamning

I slutet av augusti 2018 hade det passerat drygt två månader sedan den sista operationen. Mitt ärr hade läkt ihop bra och det stramade mindre och mindre för var dag. Jag fick en läkartid inbokad på öron-näsa-hals-avdelningen på Sophiahemmet i Stockholm för att kolla att mina stämband var intakta. Denna gång blev jag inte slangad genom näsan. Istället använde läkaren ett rör med en kamera som fick gå ner i min hals. Kameran gav en tydligare bild av stämbanden än om man går genom näsan. Fast tror ändå att jag föredrar slangen i näsan. Ogillar när nån grabbar tag i min tunga och för ner ett rör i min hals… Eh. Hursom. Mina stämband var okej, om än lite bleka. Inte så spänstiga. Men inga skador. Skönt!

Logoped och sångpedagog

Under läkarbesöket blev jag ihopkopplad med en logoped och sångpedagog som fick hjälpa mig igång. Första mötet med henne var sjukt jobbigt. Såklart ville hon veta vad som hänt och jag fick för första gången dra hela min sjukdomsstory från början till där jag befann mig just då. Det var som att öppna en kran. Allt det där jobbiga fick krypa ur mig. Tårarna trillade medan jag pratade. Hon förstod mig eftersom hon själv upplevt ett ”röst-tapp” i sitt liv. Där och då kände jag väldigt starkt att det kommer ordna sig. På riktigt. Min röst var inte skadad, bara trött och ur form. Musklerna behövde få en chans att bli spänstiga igen. Nu var jag på banan igen och jag ville framåt. Jag fick också fin stöttning och det kändes oerhört värdefullt.

Talröst

Min första uppgift var att använda min talröst på ett bra sätt. Jag hade, av naturliga orsaker, blivit lite rädd för att ta tag om min röst och låta stämbanden jobba ordentligt. För dem vill ju det! Det ”läckiga” sätt jag börjat prata på fick ta ett stort kliv åt sidan. Jobbade en del med talövningar men den mesta återhämtningen gjorde jag i vardagen, i min dialog med andra människor. Påminde mig själv hela tiden om att artikulera och ha med mig stöd och gott luftflöde.

Sjukgymnast

Träffade också en sjukgymnast som specialiserat sig på att arbeta med röstmuskulatur genom massage och stretch. Väldigt, väldigt bra. Muskulaturen som mitt tungben hänger på mjukade hon med vana händer upp vilket gjorde underverk för min röst. Första gången jag lämnade hennes mottagning kändes det som en sten lossnat från min hals. På riktigt!

Återhämta rösten

Det gick relativt snabbt för mig att återhämta rösten. Jag hade tänkt att det skulle ta längre tid men i slutet av oktober kände jag mig redo att prova på att jobba lite, dock inte på scenen utan i undervisningssammanhang. Testa mina vingar, flyga på låg höjd. Och det kändes bra. Blev lätt fysiskt trött i rösten men absolut inte hes. Sången fanns i mig, det gällde bara att våga släppa ut den. Lita på min förmåga. Våga våga. Ligger så mycket tyngd i dessa ord. Det var u n d e r b a r t när jag fick känna att rösten höll igen. Klangen var på väg tillbaka och snart skulle jag vara redo att ta mig framåt, uppåt och ut på riktigt.

Tacksamhet

Känner stor tacksamhet till de som hjälpt mig och stöttat mig under min rehabtid. Till alla som tagit er tid att lyssna – tack. Har malt igenom min sjuk-historia så många gånger men behöver göra det flera gånger till för att bli helt hel. Eller så hel jag kan bli. Min sköldkörtel är borta för alltid och mediciner kommer jag vara beroende av under resten av mitt liv. Trots hårda käftsmällar reser jag mig upp och går vägen framåt. Med mig har jag min vilja, kärlek och alla sånger jag ska sjunga.

Om du vill läsa tidigare inlägg om min stämbandsförlamning hittar du dem här:
Stämbandsförlamning – DEL 1
Stämbandsförlamning – DEL 2

Dela detta:

Nationaldagsfirande med Irmelin i Gnesta!

Imorgon, på nationaldagen, sjunger jag på hemma-hemma-hemmaplan! Kl. 13.15 kommer jag och mina sångsystrar i Irmelin göra en mitt-på-dagen-konsert. Platsen är Frustuna hembygdsgård, Gnesta. SMHI lovar smashing sommarväder och vi kommer bjucka på våra allra somrigaste sånger – sött, salt och sirligt. Hoppas vi ses, innerligt välkommen!

Mer info om nationaldagsfirandet i Gnesta hittar du här >>

Dela detta:

Jag kan inte sjunga!

”Jag kan inte sjunga!”
Så många gånger jag har hört människor säga det. Ibland kontrar jag med ”har du övat då”? Och det har ju oftast inte personen ifråga gjort. Sjunga är något som många tycker att man bara ska kunna. En röst har i princip alla och prata kan de flesta. En del sjunger med klara, starka röster redan som barn. Jag gjorde det. För att jag älskade det. Ett av mina första minnen är att jag sitter på en gunghäst och sjunger med till favorit-LP-skivan ”Klapp & klang”. Jag tillbringade flera timmar varje dag med att sjunga och gunga på min älskade häst. Såklart jag övade upp mina sång-skills då jag sjöng så mycket!

Ibland, när människor säger till mig att de inte kan sjunga svarar jag ”det gör inget – då kan ju du lyssna istället” – för det behövs också. Men jag vill samtidigt hävda att alla kan lära sig sjunga. Sjunga så att det känns bra i kroppen, hitta glädje och fridfullhet i sin sång. Det handlar om övning, disciplin och en smula mod. För det är så personligt det där som kommer ut. Ljudet, sången, tonerna, texten – allt som skapas inom en kropp och sedan ljuder ut. Det är speciellt.

För att hitta sin sångröst och pröva sina vingar på riktigt krävs egentligen rätt lite. Det jag vanligtvis föreslår som en första övning till människor jag möter i min roll som sångpedagog och coach är att de ska hitta och känna flödet i sin röst. Det handlar om andning. Och andas kan vi alla – annars lever vi inte! Men HUR andas vi? När det kommer till sång – och även tal – krävs det en god röstekonomi för att få till en hållbar röst. Börja med att andas/pusta ut så mycket som möjligt av den luft du har i dina lungor genom att pressa magmusklerna runt naveln inåt. Andas sedan in genom att släppa de där magmusklerna du nyss pressade ut luften med så du känner hur magen fylls med luft. Håll andan en kort stund och känn hur luften spänner ut magen. Där har du början till ett flöde som kommer att få dig att sjunga och/eller tala med en hel och härlig röst!

Dela detta:

Konserter och kulningskurs

Det är måndag, vår och solen skiner. Jag precis varit på vårdcentralen i Gnesta och blivit uppkopplad mot en blodtrycksmätare då mitt blodtryck har svajjat lite hit och dit. Under en period i vintras var mitt blodtryck högt men då hade jag också feber i många veckor. Ändå sattes blodtrycksmedicin in – som jag inte alls mådde bra av visade det sig. Så jag slutade med den på eget bevåg och såg istället till att ha en blodtrycksmätare hemma och mitt tryck har varit bra. När jag däremot kommer till vårdcentraler eller sjukhus går min puls och mitt tryck per automatik upp. Lider av det s.k vitarocken-syndromet. Jag tycker det är jobbigt med vårdmiljöer oavsett vad mitt ärende är. En av mina läkarkontakter vill en gång för alla utesluta att mitt blodtryck är förhöjt så nu är jag inne i en 24-timmars mätning. Ett dygn med blodtrycksmanschett och en dosa som drar igång mätning var 20 min. Bara att hålla i och hålla ut. Spännande att prova nya saker men just denna grej? Nja. Not so much. Men jag hoppas på ett bra resultat. Jag jobbar hårt på att optimera min hälsa, må så bra jag bara kan.

kulningskurs karin ericsson back — Några av deltagarna vid kulningskursen provar sina röster!

Är rackarns glad över att mina uppdrag förra veckan landade så fint. Konsert i Björnlunda med min kör på tisdagen, fullsatt kyrka och sången fick verkligen fylla varje vrå. Glädjen hos publiken, kören, mig själv, den euforin går nästan att ta på, den är så stark!
I fredags spelade jag tillsammans med Simon Stålspets vid Fest i Flen, årets första utomhus-gig i solsken, skönt häng och bra flöde i vår musik. I lördags höll jag i en kulningskurs vid Sigridslunds café & handelsbod och fick möta elva starka, stolta kvinnor som modigt prövade sina röster och kastade sig ut i kulningsvärlden. Så himla häftigt! Och igår, söndag, klickade jag iväg ansökan om verksamhetsstöd för Irmelin till Statens Kulturråd. Tanken var att det skulle skett i torsdags men det gick helt enkelt inte. Jag var för trött och kände att jag inte mäktade med ännu en korrekturläsning av all text. Och det var rätt beslut, några dagars distans gjorde att jag verkligen kunde se alla kvalitéer ansökan innehåller.

Om förra veckan var fullmatad så är denna vecka inte alls det. Jag har inga konserter eller kurser och inga deadlines. Idag kommer jag administrera förra veckans arbete och ha ett telefonmöte om kommande uppdrag. Imorgon tisdag har jag avslutning med kören för terminen. Och under resterande veckan kommer jag arrangera några nya låtar och göra lite prov-inspelningar på sånger. Ska lägga sista handen vid webbsidans nya utformning och jag ska ge mig i kast med att sätta upp mitt nyhetsbrev. Ni är ett gäng som anmält er, så kul! Jag hoppas få ut första brevet inom några veckor. Vill du också ha mitt nyhetsbrev? Välkommen att anmäla dig!

–> Vet att jag utlovade ett inlägg om vilka symtom jag hade när jag fick min diagnos giftstruma/graves. Det kommer! Behöver tryckutjämna lite innan jag skriver 🙂 På lördag, 25 maj, är det internationella sköldkörteldagen, och den firas på flera manifestationer runt om i landet. Läs mer på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Dela detta:

En minnesvärd fotografering!

Den här fotograferingen glömmer jag inte i första taget! Jag och Simon Stålspets skulle göra en turné för Scenkonst Sörmland för några år sedan och det behövde fotas framsida till utbudskatalogen. Vi blev utskickade i en hage med kor. Jag har absolut inget emot kor men när det ska poseras, när en har flera dyrbara instrument med sig, när hagen svämmar över av färsk ko-skit, när kossorna är intresserade av att slicka på instrumentfodral, instrumenten, våra skor, min klänning… Då är det inte lätt kan jag säga. Vi hade behövt ha ett team med oss som kunde hålla koll på de nyfikna kossorna. Ska komma ihåg det till nästa gång jag blir fotad i en ko-hage. Något säger mig att det antagligen kommer hända igen!

Idag har jag repat inför gig. Luftat stämbanden och gett fiolen en omgång. Imorgon spelar jag tillsammans med Simon i Flen på eventet Fest i Flen. Vi kommer göra ett gäng kända visor blandat med några av Simons sånger. Kul! Ser fram emot detta. Eftersom jag inte jobbade alls under 2018 är detta lite av en ny-premiär för mig och Simon.

Jag har också lagt många timmar av denna dag till att sammanställa en ansökan om verksamhetsbidrag för 2020 till Kulturrådet. Söker för min vokaltrio Irmelins räkning. Och det kräver grymt mycket fokus. Och pill. Digitala formulär som ska fyllas i där det får vara max 1000 tecken. Hoppsan, nu blev det 1003 tecken. Baaaaaaap! Går inte. Korta, putsa, skriva om, lägga till, dra ifrån. Frågor som ”Beskriv också hur ni arbetar med att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning” ska besvaras. Jag förstår varför frågan är med och den är så viktig. Men ibland, när jag sitter fullt koncentrerad och nästintill begraven i dessa ansökningar känns det som att jag behöver uppfinna hjulet på nytt. Kan jag inte bara få sjunga? Göra det jag är bäst på? För något år sedan skojade vi om att det kanske är idé att Irmelin utvecklar en portabel, smidig rullstolsramp som vi kan ha med oss till våra konserter? Vi har ju oftast inga instrument att släpa på, bara oss själva och mikrofoner! 🙂

Nu är jag i vart fall nästan klar, har skickat ett utkast till mina kollegor och hoppas på respons under kvällen. Just verksamhetsstödet är så viktigt för oss, det gör att vi kan utveckla vår musik och boka in speljobb hos mindre arrangörer. Möta vår publik i intima konsertsituationer. Svar på ansökan kommer i november. Bara att hålla tummarna hårt!

Dela detta:

Varje konsert är en belöning

Imorgon gör jag en konsert tillsammans med min kör, Karins Änglar, som jag leder här på hemmaplan i Gnesta. Kl. 19.00 sjunger vi i Björnlunda kyrka, entrén är fri och kollekten frivillig. Ser mycket fram emot att få ledsaga kören genom alla sånger vi sjungit på under vårterminen. För nu är mitt arbete slut på sätt och vis. Under konserten är sångerna fria att leva och låta mellan mig, körsångarna och publiken. Det som händer händer.

För mig känns varje konsert som en belöning. All tid jag lagt ner på att repetera – själv eller ihop med andra – får fritt spelrum. Koncentrationen i musiken och lyssningen hos publiken är för mig magi, det är det jag vill åt. När jag var sjuk under 2018 var jag till en början övertygad om att jag skulle bryta ihop eftersom jag insåg att resan tillbaka till ett friskt liv skulle ta lång tid. Jag saknade att stå på scen, publika möten och den fokusering som artistlivet vanligtvis ger mig. Att arbeta som sångerska var mitt kall och utan sången var jag ingen.

Men jag lyckades vända på det hela. Jag kom underfund med att jag faktiskt är en värdefull person trots att jag inte sjunger. De dagar jag inte presterar någonting är jag ändå en människa och jag är viktigt för flera. Min familj och mina vänner finns för mig och jag finns för dem – även om jag ibland är liten, svag och sjuk. Och koncentration och fokus kan jag hitta i flera andra saker. Jag behöver inte sjunga för att vara en hel person. Sången betyder oerhört mycket för mig men jag kan överleva utan den. Om det kniper.

När jag insåg att min musikkarriär inte är på liv och död blev allt enklare. Min inställning till mitt arbete nu är tydligare och mer humant – jag älskar mitt arbete men ser det inte längre som mitt hundraprocentiga kall. Det är något jag gör. Inte den jag är. Jag har mer skinn på näsan och jag släpper på kontrollen och låter en del saker bara hända. Det löser sig. Ordnar sig. Jag njuter mer. Livet är skört. Och fantastiskt!

En av er som läser min blogg hörde av sig och frågade om jag kan skriva mer om vilka symtom jag hade när jag fick min diagnos. Jag återkommer med ett sånt inlägg i slutet av veckan. Det kommer ske en del uppdateringar med bloggen på denna sida närmsta dagarna. Strular något är det förhoppningsvis övergående.
Tjing!

Dela detta:

Lite uppehåll här…

…för jag preppar inför flytt! Min webbsida och blogg ska få en ny kostym och det kommer att ske inom några dagar bara. Så jag tar en bloggpaus. Saknar du mig finns jag på
Instagram @karinericssonback
och
Facebook @karinericssonback

Nu ska jag kirra en termosmugg med kaffe, samla ihop noterna och dra iväg till Björnlunda kyrka – dags för sista repetitionen innan konsert nästa vecka med mina kör-änglar. Så kul! Kom och lyssna om du har möjlighet.

Mer information om kören jag driver i Gnesta hittar du här >>

Dela detta:

Ny vecka – snart ny månad

Under gångna helgen har jag passat på att landa ordentligt. Fokus på familj, sömn och god mat. Mycket vatten. Och kaffe såklart! Alltid kaffe. Långsam promenad i trädgården under lördagens lilla, pytteregnskur. Beundra det blommande persikoträdet. Storkok av indisk daal-gryta och en riktigt vacker, ekologisk rostbiff fick bakas under många timmar på låg värme i ugnen. Ett låg-intesivt yogapass. Och väldigt lite skärmtid i jämförelse med vanligtvis. Två dagars skön och välbehövlig vila. Post-konsert-ruset fick klinga av i sin egen takt. Och jag har njutit av mina segrar. Två olika konsertframträdanden på mindre än en veckas tid. Efter nästan 1,5 års scenfrånvaro. Så glad att jag lyckats ta mig tillbaka, tack alla ni som hejar på mig, ni betyder så mycket! <3

Hur står det nu till med rimligheten? Skrev om det för ett tag sedan – läs mer här. Hur går det då? Jo tack, bra tycker jag! Nu har mina arbetsuppdrag rullat på under några månader och jag har skalat upp mina arbetstimmar. Försöker vara noggrann med att lägga in tid för återhämtning och vila efter uppdrag som krävt stort fokus. Och jag märker att det hjälper att vila. Jag återfår kraft efter att jag har vilat. För ett år sedan spelade det ingen roll hur mycket jag vilade, jag var bara trött, trött, trött. Kroppen gick på högvarv och jag åkte med.

Nu försöker jag att inte tacka ja till saker på stående fot. Ber alltid om att få återkomma om jag får förfrågningar om olika uppdrag. Tar mig tid att ställa de tre frågorna jag har haft med mig under många år, men inte alltid ställt till mig själv…

1. Vill jag det här? Ligger det i linje med vad jag gör och önskar göra?
2. Kan jag det här? Är det ett uppdrag jag kan genomföra på ett bra sätt? Har jag de kunskaper som behövs? Är det möjligt rent tidsmässigt?
3. Är det ekonomiskt försvarbart? Finns ett arvode som motsvarar den tid jag lägger ner?

Men. Jag behöver hålla i mig. För jag är en prestationsprinsessa och jag älskar att göra andra människor glada. En farlig kombination. Jag kommer fortsätta skriva om detta för jag märker att det är många med mig som brottas med att inte låta passionen för sitt arbete ta över. Att möta den berömda ”väggen” handlar sällan om att man är svag. Det handlar om att man varit stark. Stark under en lång period. Stark för länge.

Nu stundar Valborg och 1:a maj. Maj är min månad. Jag kommer fylla 41 år och det ska jag fira! Förra året, då jag klev upp på 40-pallen, var jag mitt emellan två operationer och mådde riktigt uselt. Det gör jag inte nu. Tjing!

Dela detta:

Konsertdags

Min torsdag började i långsamt mak i Västbjörka, en liten by en mil utanför Rättvik. Här bor min mamma och pappa sedan många år tillbaka. Har tillbringat massor av tid här, även om jag växte upp i centrala delarna av Rättvik. Mina morföräldrar bodde här när jag var en liten tös. Då hade jag koll på alla groparna i grusvägen, vilka som bjöd på bäst plask när det hade regnat etc. Viktiga saker när en är fem år.

Oftast har jag mina barn med mig när jag är i Västbjörka nuförtiden. Mer stök och bök då. Så passar på att njuta av lugnet. Fast saknar mina ungar nu. Moderskärleken svänger åt alla håll kan man lugnt säga. Ägnade förmiddagen åt att preppa inför kvällens stundande konsert. Kickade igång kroppen och fyllde lungorna med luft. Sval, frisk luft med doft av vår. Sjöng igenom de sånger jag kände behövde lite extra kärlek och omtanke.

På eftermiddagen sammanstrålade jag med Eva och Katti i Rättvik på Folkmusikens Hus. Vi soundcheckade och repade under nån timma. Träffade Mirja Palo som vi delade konsertkvällen med. Så fint möte! Underbart att få höra Mirjas poetiska texter, hennes varma trygga stämma och fantastiska spel på kantele. Irmelins konserthalva gick strålande, vi kände oss väldigt nöjda. Hade en underbar publik också. Tack alla ni som kom. Ni gav oss så mycket värme. <3

Fredagstipset? Vart tog det vägen? Jag hade möte med mig själv och bestämde mig för att pausa den idén ett tag. Kommer antagligen återuppta tipsandet i en ny tappning när min nya webbsida är i rullning. Jag provar mig fram här. Upptäcker och lär mig saker allteftersom. Tillåter mig att ändra mig.
Nu tar bloggen helg. Kärlek och sol till alla!