Det här är ett av mina allra första minnen. Jag är fem år och Carola har vunnit melodifestivalen. Den gula tröjan är made in Italy, 100 % akryl. Byxorna har antagligen min mamma sytt och sandalerna, med klack, införskaffades på NK i Stockholm för dyra pengar. Jag hade fått en bättre begagnad ask blå ögonskugga och läppstift av min faster Eva. Men viktigast var självkart mikrofonen och att jag fick sjunga. Uppflugen på min pappas egentillverkade pingisbord nere i källaren i vårt hobbyrum, höll jag hov.

Som jag minns det, kände jag redan 1983 när jag var fem år, att sång var min grej. Jag var väldigt reserverad mot allt och alla när jag var liten. Sjukligt blyg helt enkelt. Lekte helst själv och uppskattade redan då att vara ensam. Men när det kom till sång, då ville jag att andra skulle lyssna. Framförallt lyssna – titta på mig var en annan sak. Ibland hade jag konsert inne på mitt rum och publiken fick snällt sitta ute i vardagsrummet och spetsa sina öron för att höra min sång. Uppfylld av koncentration och musikmagi kände jag mig hel när jag ensam, i mitt rum, sjöng för hela världen.

En annan viktig händelse kom några år senare. Det var sommar, sol och jippot Tisdagskul gick av stapeln i Rättvik. Ett gäng ungdomar, rätt många år äldre än mig, hade något slags framträdande – jag minns inte exakt vad de gjorde. Men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Det där vill jag också göra! Där och då insåg jag, för att ta mig upp på scenen behövde jag krypa ur min bubbla som jag så gärna ville vara i. Ta för mig mer och visa hela mig.

Lite i taget klev jag utanför min komfort-zon och det stod inte på förrän jag propsade på att få spela och sjunga solo när musikskolan i Rättvik hade en konsert i kyrkan. Och det var något jag gått och laddat för själv, när det var 10 minuter kvar tills konserten skulle börja stegade jag fram till dåvarande rektorn och sa – hörrudu, jag tänkte sjunga den här! –  och visade upp noterna. En stund senare satt jag vid flygeln och sjöng och spelade ”Music of the Night” ur Fantomen på operan för en fullsatt kyrka.
Goal!

Självklart har jag kvar min gula Carolatröja, den har en hedersplats i min studio. Den påminner mig om hur fenomenalt grundad jag är i mitt livs val – att jag redan vid fem års ålder kände att det vilade något magiskt över att sjunga. Att jag har valt att ägna mig helhjärtat åt sång, använda min röst. Jag är väldigt glad att tröjan finns kvar hos mig. Den peppar mig när jag behöver det och den får mig att våga ta stora språng och anta nya utmaningar.

Tack till Carola, tröjan och mitt 5-åriga, blyga jag, som vågade våga blomma. <3