Idag är jag hemma med mitt minsta barn som hostar och hackar. Men minstingen, lillebror i familjen, är inte så liten längre. Faktiskt är han så stor att han fick vara själv hemma när jag drog iväg på ett möte på förmiddagen. Jag har tre olika konsertsamarbeten med Daga församling i Gnesta kommande månader och både ditt och datt avhandlades. Vad skönt det är med verkliga möten, en motvikt till allt man avhandlar per e-post och telefon. Tankar och beslut blir mycket tydligare. Och så är det trevligt att träffa andra människor ibland – tycker till och med jag som har svart bälte i att älska ensamhet! Ska skriva ett blogginlägg snart där jag snickisnackar om ensamhet och hur det kommer sig att jag trivs så bra med att vara själv.
När jag kom hem efter mötet fixade jag lunch till mig och mitt hostande barn och sen har jag tillbringat eftermiddagen med att snickra ihop flera konsertprogram och gått igenom tonarter på sånger jag behöver öva in. En arbetsinsats som passade som handen i vanten för mig just idag, då det hemmavarande barnet pockat lite på uppmärksamhet då och nu.
Nu ska jag dra på mig vantar och gummistövlar och ta en språngmarsch ut till postlådan. Tjing för idag, på fredag kommer – surprise – FREDAGSTIPSET!
Eftersom jag var borta och sjuk under hela 2018 hänger fortfarande frågan ”hur mår du nu?” i luften allt som oftast. Och just nu mår jag faktiskt riktigt bra! Framförallt känner jag att jag orkar med en rätt fullmatad dag och jag kommer snabbt till ro när det är dags att sova. Och sömnen hjälper! Jag är för det mesta ganska pigg när jag vaknar på morgonen. För bara några månader sedan hade jag svårt att komma till ro, vaknade titt som tätt med hjärtklappning och en känsla av att något var fel i kroppen. Om jag väl sov så var jag ändå dödstrött när jag vaknade. Det känns så befriande att jag har tagit mig ur detta gissel och att livet i mig har återvänt.
Jag har tänk dela med mig av mina upplevelser runt hypertyreosen, Graves sjukdom, operationer och stämbandsförlamning. Men just nu njuter jag så himla mycket av att känna mig frisk och alert. Jag har skrivit spaltmeter av texter som handlar om min sköldkörtel och jag vill sprida dem, det får bara dröja lite. Jag marinerar mina ord och bearbetar i tystnad, blir kanske ännu mer intressant läsning då?
Tipsar er som är intresserade att gå in på Sköldkörtelförbundets hemsida och uppdatera er på det senaste som händer inom förbundets satsning ”De Vårdlösa” – för nu börjar det verkligen hända grejer! Även om jag mår bra nu och min medicinering verkar fungera så finns det inga garantier för att jag kommer må tipp-topp i framtiden. Det är så viktigt att lyfta förbundets satsning ”De Vårdlösa” för det berör så väldigt många människor. Bli gärna medlem eller skänk en gåva om du har möjlighet. Du har säkerligen flera i din närhet som har en sköldkörtelrelaterad sjukdom – uttalad eller dold.
Nu ska jag dra iväg på repetition med min fina kör här i Gnesta! <3
Hurra!
Det är 1 mars. Härligt med ny månad, värt att fira tycker jag. Solen skiner idag, i alla fall här i Gnesta. Jag var ute och rastade mig själv en stund på lunchen, har börjat vänja mig vid att det är finväder med solsken. Håller tummarna för att det håller i sig.
Vi lämnar solen för ett tag och kryper in i biosalongen på Elektron i Gnesta. Jag har jobbat som sång-coach under flera år när Gnestarevyn satt upp sina föreställningar. Så även detta år. Det är betydelsefullt och inspirerande att det på en mindre ort satsas och produceras föreställningar skapade av en liten skara människor som själva är knutna till orten. Insatsen ensemblen och alla kring-arbetare gör för att få det hela att rulla är helt fantastisk. Ofta lämnar jag Gnesta för att jobba någon annanstans men revyn erbjuder mig ett ypperligt tillfälle att arbeta på hemmaplan. Det tackar jag inte nej till.
Jenny Wolf och Mats Hammarlöf i ”Gullans barnvisor”. Foto: Felix Csapucha Eriksson
Därför blir mitt tips denna fredag att gå och insupa en lokalproduktion av något slag. Finns det ingen precis där du bor snokar du rätt på närmsta ställe. Det kan handla om konsert, teater, dans, konst – något som behöver och kräver en publik för att bli levande. Bor du i en större stad, leta rätt på något utanför de redan stora och etablerade scenerna. Det finns så mycket att upptäcka!
Frontar på scenen gör Åke Sandklef, Carina Nilsson, Jenny Wolf, Eva Lysell, Anne Jonsson, Eva Ovesdotter och Mats Hammarlöf. På balkongen sitter Sture Nilsson och Bengt Landin. På orkesterhyllan finns Mattias Moberg, Thomas Berndts, Anders Wideland och Anders Wolf.
I Gnesta har nu snart 1 650 personer sett årets lokalrevy och det är 15 % av Gnestas totala folkmängd. Stärkande för ett litet samhälle att många människor delar samma typ av upplevelse. Det blir en snackis på byn, det skapar samhörighet och det höjer livskvalitéen både hos publiken och hos dem som skapar och spelar föreställningen.
Det känns viktigt att lyfta fram alla dessa fantastiska ideella krafter inom kulturvärlden. De lägger ner oerhört mycket arbete, de har ovärderliga kunskaper inom sina områden och många lägger ner större delen av sin fritid på att driva och utveckla sin typ av kultur. Vad vore Sverige utan alla lokala revyer? Utan alla körer? Utan alla arrangörsföreningar som ser till att det ordnas olika typer av kulturevents även på landsbygden? Plocka bort all kultur som drivs av ideella föreningar eller dylika grupper. Då blir det inte mycket kvar. Några få, statliga institutioner i storstäderna och inte så mycket mer.
Därför vill jag slå dubbla slag för den lokala kulturen. Vad underbart att den finns och frodas! Den ger människor upplevelser att minnas, att glädjas åt. Den skapar arbetstillfällen åt oss frilansande musiker, skådespelare, dansare m fl. Den lokala kulturen gör Sverige till ett härligare land att leva i. Och den behöver sin publik.
