Under gångna helgen har jag passat på att landa ordentligt. Fokus på familj, sömn och god mat. Mycket vatten. Och kaffe såklart! Alltid kaffe. Långsam promenad i trädgården under lördagens lilla, pytteregnskur. Beundra det blommande persikoträdet. Storkok av indisk daal-gryta och en riktigt vacker, ekologisk rostbiff fick bakas under många timmar på låg värme i ugnen. Ett låg-intesivt yogapass. Och väldigt lite skärmtid i jämförelse med vanligtvis. Två dagars skön och välbehövlig vila. Post-konsert-ruset fick klinga av i sin egen takt. Och jag har njutit av mina segrar. Två olika konsertframträdanden på mindre än en veckas tid. Efter nästan 1,5 års scenfrånvaro. Så glad att jag lyckats ta mig tillbaka, tack alla ni som hejar på mig, ni betyder så mycket! <3

Hur står det nu till med rimligheten? Skrev om det för ett tag sedan – läs mer här. Hur går det då? Jo tack, bra tycker jag! Nu har mina arbetsuppdrag rullat på under några månader och jag har skalat upp mina arbetstimmar. Försöker vara noggrann med att lägga in tid för återhämtning och vila efter uppdrag som krävt stort fokus. Och jag märker att det hjälper att vila. Jag återfår kraft efter att jag har vilat. För ett år sedan spelade det ingen roll hur mycket jag vilade, jag var bara trött, trött, trött. Kroppen gick på högvarv och jag åkte med.

Nu försöker jag att inte tacka ja till saker på stående fot. Ber alltid om att få återkomma om jag får förfrågningar om olika uppdrag. Tar mig tid att ställa de tre frågorna jag har haft med mig under många år, men inte alltid ställt till mig själv…

1. Vill jag det här? Ligger det i linje med vad jag gör och önskar göra?
2. Kan jag det här? Är det ett uppdrag jag kan genomföra på ett bra sätt? Har jag de kunskaper som behövs? Är det möjligt rent tidsmässigt?
3. Är det ekonomiskt försvarbart? Finns ett arvode som motsvarar den tid jag lägger ner?

Men. Jag behöver hålla i mig. För jag är en prestationsprinsessa och jag älskar att göra andra människor glada. En farlig kombination. Jag kommer fortsätta skriva om detta för jag märker att det är många med mig som brottas med att inte låta passionen för sitt arbete ta över. Att möta den berömda ”väggen” handlar sällan om att man är svag. Det handlar om att man varit stark. Stark under en lång period. Stark för länge.

Nu stundar Valborg och 1:a maj. Maj är min månad. Jag kommer fylla 41 år och det ska jag fira! Förra året, då jag klev upp på 40-pallen, var jag mitt emellan två operationer och mådde riktigt uselt. Det gör jag inte nu. Tjing!