Nu sitter jag på tåget mot Dalarna. Kaffe i handen och lugn, tyst kupé. SJ bjöd på en dryg timmes försening. Eller kanske ska jag säga förening. För jag hade sällskap av min fina sångsyster och Irmelin-kollega Eva Rune och hennes hundar Hera och Leo, riktiga små sötnosar. Vi har en del att ta igen jag och Eva eftersom vi inte setts på länge. Vi har hörts av via telefon och så under senaste dryga året. Men det är inte samma sak som att dela bänk på en perrong i väntan på tåget. En försening kan ibland bli en förening. Fint att tänka så, tack SJ!

Känner mig rackarns positiv just nu, antagligen för att jag sjungit flera timmar idag med donnorna här ovan, Katarina Söderlund och Eva Rune. Oh my. Mitt hjärta slår dubbla volter! Vi har repat idag i Stockholm för imorgon gör vi en konsert på Folkmusikens Hus i Rättvik. Det är skälet till att jag nu åker tåg med slutdestination Rättvik!

Alltså, glädjen jag känner över att få sjunga med Irmelin går inte att beskriva med ord. Det är magi för mig. Jag har sjungit i denna grupp i snart 20 år och jag säger som Eva sa idag: ”Jag känner mig stolt över det vi gör”. Så sant. Raka, stolta, starka och klara toner. Ett kvinnligt företagande och engagemang som absolut inte varit spikrakt men det har tuffat på. Ibland mer, ibland mindre. Jag hoppas att Irmelin får finnas i minst 20 år till.

Nu blir det batch-working här på tåget. Jag ska skriva på nya sångtexter och komma upp med nya idéer till blogginlägg och sociala medier. Klara, färdiga, gå!