Etikett: kreativitet

Konserter och kulningskurs

Det är måndag, vår och solen skiner. Jag precis varit på vårdcentralen i Gnesta och blivit uppkopplad mot en blodtrycksmätare då mitt blodtryck har svajjat lite hit och dit. Under en period i vintras var mitt blodtryck högt men då hade jag också feber i många veckor. Ändå sattes blodtrycksmedicin in – som jag inte alls mådde bra av visade det sig. Så jag slutade med den på eget bevåg och såg istället till att ha en blodtrycksmätare hemma och mitt tryck har varit bra. När jag däremot kommer till vårdcentraler eller sjukhus går min puls och mitt tryck per automatik upp. Lider av det s.k vitarocken-syndromet. Jag tycker det är jobbigt med vårdmiljöer oavsett vad mitt ärende är. En av mina läkarkontakter vill en gång för alla utesluta att mitt blodtryck är förhöjt så nu är jag inne i en 24-timmars mätning. Ett dygn med blodtrycksmanschett och en dosa som drar igång mätning var 20 min. Bara att hålla i och hålla ut. Spännande att prova nya saker men just denna grej? Nja. Not so much. Men jag hoppas på ett bra resultat. Jag jobbar hårt på att optimera min hälsa, må så bra jag bara kan.

kulningskurs karin ericsson back — Några av deltagarna vid kulningskursen provar sina röster!

Är rackarns glad över att mina uppdrag förra veckan landade så fint. Konsert i Björnlunda med min kör på tisdagen, fullsatt kyrka och sången fick verkligen fylla varje vrå. Glädjen hos publiken, kören, mig själv, den euforin går nästan att ta på, den är så stark!
I fredags spelade jag tillsammans med Simon Stålspets vid Fest i Flen, årets första utomhus-gig i solsken, skönt häng och bra flöde i vår musik. I lördags höll jag i en kulningskurs vid Sigridslunds café & handelsbod och fick möta elva starka, stolta kvinnor som modigt prövade sina röster och kastade sig ut i kulningsvärlden. Så himla häftigt! Och igår, söndag, klickade jag iväg ansökan om verksamhetsstöd för Irmelin till Statens Kulturråd. Tanken var att det skulle skett i torsdags men det gick helt enkelt inte. Jag var för trött och kände att jag inte mäktade med ännu en korrekturläsning av all text. Och det var rätt beslut, några dagars distans gjorde att jag verkligen kunde se alla kvalitéer ansökan innehåller.

Om förra veckan var fullmatad så är denna vecka inte alls det. Jag har inga konserter eller kurser och inga deadlines. Idag kommer jag administrera förra veckans arbete och ha ett telefonmöte om kommande uppdrag. Imorgon tisdag har jag avslutning med kören för terminen. Och under resterande veckan kommer jag arrangera några nya låtar och göra lite prov-inspelningar på sånger. Ska lägga sista handen vid webbsidans nya utformning och jag ska ge mig i kast med att sätta upp mitt nyhetsbrev. Ni är ett gäng som anmält er, så kul! Jag hoppas få ut första brevet inom några veckor. Vill du också ha mitt nyhetsbrev? Välkommen att anmäla dig!

–> Vet att jag utlovade ett inlägg om vilka symtom jag hade när jag fick min diagnos giftstruma/graves. Det kommer! Behöver tryckutjämna lite innan jag skriver 🙂 På lördag, 25 maj, är det internationella sköldkörteldagen, och den firas på flera manifestationer runt om i landet. Läs mer på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Dela detta:

Irmelin – mot Rättvik!

Nu sitter jag på tåget mot Dalarna. Kaffe i handen och lugn, tyst kupé. SJ bjöd på en dryg timmes försening. Eller kanske ska jag säga förening. För jag hade sällskap av min fina sångsyster och Irmelin-kollega Eva Rune och hennes hundar Hera och Leo, riktiga små sötnosar. Vi har en del att ta igen jag och Eva eftersom vi inte setts på länge. Vi har hörts av via telefon och så under senaste dryga året. Men det är inte samma sak som att dela bänk på en perrong i väntan på tåget. En försening kan ibland bli en förening. Fint att tänka så, tack SJ!

Känner mig rackarns positiv just nu, antagligen för att jag sjungit flera timmar idag med donnorna här ovan, Katarina Söderlund och Eva Rune. Oh my. Mitt hjärta slår dubbla volter! Vi har repat idag i Stockholm för imorgon gör vi en konsert på Folkmusikens Hus i Rättvik. Det är skälet till att jag nu åker tåg med slutdestination Rättvik!

Alltså, glädjen jag känner över att få sjunga med Irmelin går inte att beskriva med ord. Det är magi för mig. Jag har sjungit i denna grupp i snart 20 år och jag säger som Eva sa idag: ”Jag känner mig stolt över det vi gör”. Så sant. Raka, stolta, starka och klara toner. Ett kvinnligt företagande och engagemang som absolut inte varit spikrakt men det har tuffat på. Ibland mer, ibland mindre. Jag hoppas att Irmelin får finnas i minst 20 år till.

Nu blir det batch-working här på tåget. Jag ska skriva på nya sångtexter och komma upp med nya idéer till blogginlägg och sociala medier. Klara, färdiga, gå!

Dela detta:

Om en fotografering

Foto mobilkamera — Foto: Knut Capra Pedersen

Förra fredagen hade jag två timmars fotosession med Knut Capra Pedersen. Han är fotograf och bor i Gnesta. Jag gillar att anlita personer i mitt närområde. Det känns tryggt. Man kan få personliga referenser från människor runt ikring och resultatet av samarbetet känns oftast mer hjärtligt. Och fotografering handlar ju väldigt mycket om samarbete. Jisses vilka skumma fotograftyper jag mött genom åren…

Knut är dock allt annat än skum! Tydlig, engagerad och kreativ i stunden. Bra egenskaper för vem som helst men speciellt hos en fotograf. Vi flyttade fram tidpunkten för fotograferingen några dagar vilket visade sig vara ett smart drag. Ursprungsdagen onsdag bjöd snöglopp och på-nollan-väder, hua. Vi hamnade istället i väderleken växlande monlighet, +8-10 grader och lite svaga vindpustar. Jag fixade hela sessionen utan att behöva dra på mig tjockjackan en endaste gång, frös inte det minsta. Ull-underställ is da shit.
Vi förflyttade oss runt i Smedsta och testade olika bakgrunder och poser. Jag har samarbetat med flera fotografer här hemma förut och har mina älsklingsplatser. Det känns så fint. Jag arbetar mycket hemifrån och önskar att jag kan göra det ännu mer i framtiden. Så vad passar då bättre?

Karin Ericsson Back — Foto: Knut Capra Pedersen

En liten sneakpeak på bild från dagen. 9 maj är det tänkt att min nya webbsida ska lanseras, skräckblandad förtjusning inför det. Jag jobbar just nu med att skriva nya texter. Involverar och trakasserar min familj och närmaste vännerna med frågor om typsnitt, färger, tekniska funktioner, användarvänlighet, uttryck, intryck, avtryck. Men. Det är så värt. Jag behöver och vill lägga ner min själ i detta för att min personlighet ska poppa fram. Försöker släppa tanken på att allt ska vara perfekt i ordning. Istället tänker jag att det är mitt skal jag bygger nu. Fyllningen kommer allt eftersom. Vill att min webb ska bli en levande digital plats att återvända till, upptäcka nya saker. Funderar på hur jag ska fira lanseringen den 9 maj – kanske med nån slags livesändning? Eller så är jag plakat efter att grejat järnet med att få det hela klart… 🙂

Nu är påsken igång, familjen är ledig och alla är friska. Väldigt fina påskharar har flyttat in hos mig och jag har ett spännande sånguppdrag om några dagar. En får kosta på sig att njuta lite. Vända nästippen mot solen en stund. Ta en extra kopp kaffe.
Tjing!

Dela detta:

Distans till det jobbiga

Känner att jag börjar få en viss distans till allt jobbigt livet bjussade på under 2018. Det är inte lika påfrestande att prata om det längre, det finns inte lika närvarande i mitt medvetande hela tiden. Träffade en person för ett tag sedan som varit igenom ungefär samma förlopp som jag – giftstruma, medicinering, operationer och sedan en knölig väg tillbaka. Att vara i de där perioderna när man går och väntar på nästa steg, fast man vet inte vad steget är. Det är så sjukt jobbigt. Det pratade vi om. Och det kändes bra att få dela tankar och upplevelser. Hur det är att vara i ett kraftigt hypertyreos-tillstånd är svårt att förstå om man själv inte har varit där.

Jag kommer arbeta en del framöver med att skriva sångtexter och jag vill hitta nya ingångar. Historier, tillstånd, livsöden. Ord och berättelser om hur det är att gå igenom något svårt, komma ut på andra sidan och vilja ge något tillbaka. Känner så starkt att det är där jag är just nu. Jag har haft stora motgångar och klarat av dem. Nu vill jag ge något tillbaka.

Om du skulle känna lust till att dela med dig av någon form av text – kort, lång, i dikt- eller punktform etc. – får du väldigt gärna kontakta mig. Använd kontaktformuläret eller eposta mig på karin@karineb.se

Mitt nya projekt har just nu titeln VISHETEN och det kan ta vägen lite vart som helst eftersom det är jag som formar det. Från och med att jag kliver upp på morgonen tills jag somnar finns det hos mig. Vet inte riktigt hur jag kommer göra det, vet bara att jag kommer göra det. <3

Nu behåller vi den sköna vårkänslan trots att kylan har smugit sig tillbaka, eller hur? Ha det fint, tjing!

Dela detta:

Sång hela dagen lång

Har ägnat större delen av dagen åt att sjunga på repertoar inför kommande konserter, speciellt den med min vokaltrio Irmelin. Situationen är lite speciell eftersom jag repeterar in de sångstämmor min kollega Maria vanligtvis gör då hon inte kommer vara med på konserten. Istället kommer Katarina, som vikarierade för mig under 2018, att vara med på konserten. Och för att hon inte ska bli gråhårig av att lära sig nya stämmor igen så har jag fått den uppgiften. Jag är mer bekant med materialet så det är rätt enkelt att lära in. Och kul! Ser mycket fram emot att ge sångerna nytt liv nästa vecka då vi ska repetera på trio.
På min facebook-sida finns ett filmklipp från dagen >>

Det jag får arbeta mest med är texterna. Tonerna finns ofta klockrena i min kropp – även om det är stämmor jag inte sjungit förut. Jag kan liksom höra Marias röst inom mig. En väldigt häftig känsla. Så, mer textpluggeri är på tapeten! Det som funkar bäst för mig är att lära mig text när jag promenerar. I med lurarna i öronen och lyssna på det som ska läras in. Finns det inte inspelat gör jag enklare inspelningar själv. Sen blir det en del tid vid pianot också, kollar tonalitet och intonation mellan de olika stämmorna. Lite som att lägga ett pussel.

Jag har sjungit med Irmelin i snart 20 år, jag var med och bildade trion under mitt andra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1999. Andra grupper och samarbeten har kommit och gått men Irmelin har stått stark genom åren – även om vi haft små dippar såklart. Men det har, i alla fall inte hos mig, funnits någon tvekan om att fortsätta. Vi borde verkligen ställa till med stor-baluns och fira våra 20 år som grupp men vi behöver få lite mer luft under vingarna, samla kraft och göra en nystart först.
Mer om min vokaltrio Irmelin finns här >>

Over and out för idag, tjing!

Dela detta:

Om en tröja

Det här är ett av mina allra första minnen. Jag är fem år och Carola har vunnit melodifestivalen. Den gula tröjan är made in Italy, 100 % akryl. Byxorna har antagligen min mamma sytt och sandalerna, med klack, införskaffades på NK i Stockholm för dyra pengar. Jag hade fått en bättre begagnad ask blå ögonskugga och läppstift av min faster Eva. Men viktigast var självkart mikrofonen och att jag fick sjunga. Uppflugen på min pappas egentillverkade pingisbord nere i källaren i vårt hobbyrum, höll jag hov.

Som jag minns det, kände jag redan 1983 när jag var fem år, att sång var min grej. Jag var väldigt reserverad mot allt och alla när jag var liten. Sjukligt blyg helt enkelt. Lekte helst själv och uppskattade redan då att vara ensam. Men när det kom till sång, då ville jag att andra skulle lyssna. Framförallt lyssna – titta på mig var en annan sak. Ibland hade jag konsert inne på mitt rum och publiken fick snällt sitta ute i vardagsrummet och spetsa sina öron för att höra min sång. Uppfylld av koncentration och musikmagi kände jag mig hel när jag ensam, i mitt rum, sjöng för hela världen.

En annan viktig händelse kom några år senare. Det var sommar, sol och jippot Tisdagskul gick av stapeln i Rättvik. Ett gäng ungdomar, rätt många år äldre än mig, hade något slags framträdande – jag minns inte exakt vad de gjorde. Men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Det där vill jag också göra! Där och då insåg jag, för att ta mig upp på scenen behövde jag krypa ur min bubbla som jag så gärna ville vara i. Ta för mig mer och visa hela mig.

Lite i taget klev jag utanför min komfort-zon och det stod inte på förrän jag propsade på att få spela och sjunga solo när musikskolan i Rättvik hade en konsert i kyrkan. Och det var något jag gått och laddat för själv, när det var 10 minuter kvar tills konserten skulle börja stegade jag fram till dåvarande rektorn och sa – hörrudu, jag tänkte sjunga den här! – och visade upp noterna. En stund senare satt jag vid flygeln och sjöng och spelade ”Music of the Night” ur Fantomen på operan för en fullsatt kyrka.
Goal!

Självklart har jag kvar min gula Carolatröja, den har en hedersplats i min studio. Den påminner mig om hur fenomenalt grundad jag är i mitt livs val – att jag redan vid fem års ålder kände att det vilade något magiskt över att sjunga. Att jag har valt att ägna mig helhjärtat åt sång, använda min röst. Jag är väldigt glad att tröjan finns kvar hos mig. Den peppar mig när jag behöver det och den får mig att våga ta stora språng och anta nya utmaningar.

Tack till Carola, tröjan och mitt 5-åriga, blyga jag, som vågade våga blomma. <3

Dela detta:

Siktar mot konsertpremiär…

Igår jobbade jag med låtar jag kommer framföra på min ny-premiär. Av mig själv. Som sångerska. Senaste gången jag sjöng offentligt på en konsert var 3 december 2017 i Tyskland. Så ja, detta blir speciellt för mig och naturligtvis har jag sett till att välja min scen med omsorg. Natten mellan påskafton och påskdag sjunger jag vid midnattsmässan i Gryts kyrka i Stjärnhov, Gnesta. En mässa som går från mörker till ljus. Kyrkan kommer vara nedsläckt sånär som på några få tända ljus. Sedan återvänder ljuset under mässans gång.

Jag kommer sjunga krusiga koraler, kärleksfulla ballader, sånger jag aldrig sjungit förut och sånger som har funnits med mig länge. Personligen blir det en manifestation för mig själv. Pånyttfödelse låter klyschigt men va faan – jag har repat mig från sjukdom och stämbandsförlamning! Jag tar mig rätten att pånyttfödas i en vacker kyrka med fin akustik, förhoppningsvis omgiven av nära och kära. Från mörker till ljus!

Några ordentliga hits blir det – t ex You raise med up/Rör vid min själ. Alltid lurigt att göra berömda och älskade sånger tycker jag så den fick sig en omgång idag. Jag letar efter min egna ton i den, att hitta kraften men samtidigt behålla sprödheten och det genialt enkla som vilar över melodin. Vill du höra den färdiga versionen får du komma till Gryts kyrka, på min Facebook-sida finns ett work-in-progress klipp att kika på.

Dela detta:

Som handen i vanten

Idag är jag hemma med mitt minsta barn som hostar och hackar. Men minstingen, lillebror i familjen, är inte så liten längre. Faktiskt är han så stor att han fick vara själv hemma när jag drog iväg på ett möte på förmiddagen. Jag har tre olika konsertsamarbeten med Daga församling i Gnesta kommande månader och både ditt och datt avhandlades. Vad skönt det är med verkliga möten, en motvikt till allt man avhandlar per e-post och telefon. Tankar och beslut blir mycket tydligare. Och så är det trevligt att träffa andra människor ibland – tycker till och med jag som har svart bälte i att älska ensamhet! Ska skriva ett blogginlägg snart där jag snickisnackar om ensamhet och hur det kommer sig att jag trivs så bra med att vara själv.

När jag kom hem efter mötet fixade jag lunch till mig och mitt hostande barn och sen har jag tillbringat eftermiddagen med att snickra ihop flera konsertprogram och gått igenom tonarter på sånger jag behöver öva in. En arbetsinsats som passade som handen i vanten för mig just idag, då det hemmavarande barnet pockat lite på uppmärksamhet då och nu.

Nu ska jag dra på mig vantar och gummistövlar och ta en språngmarsch ut till postlådan. Tjing för idag, på fredag kommer – surprise – FREDAGSTIPSET!

Dela detta:

Autoharp i solen

Brukar normalt inte vara en person som bryr sig så vidare värst mycket om vädret. Det går inte att påverka. Varför lägga energi på att ens diskutera det? Men nu. Jag blir alldeles nipprig av solen. Känns som jag är fem år och för första gången bär sandaler med klack när jag vaknar upp på morgonen och solen lyser. Blå himmel, vindar som ruffsar om mitt hår, ljuset, fåglar som kvittrar. Allt känns så värt! Tror det beror på att jag inte insöp något solljus alls förra året. Satsade mer på D-vitamin i burkform och höll mig inomhus pga post-operation och ur form big time.

I jakten på sol kom jag idag på den briljanta idén att flytta ut en pall, min autoharpa, en kamera och mig själv till vårt växthus. Provar lite får se hur det går, tänkte jag. Två och en halv timme senare rann svetten från min panna och jag hade övat både slag med plektrum, fingerplock och handslag. Och sjungit flera sånger och filmat en del. Samtidigt som jag haft känslan av att vara utomhus i solsken. Finemang ju!

Den uppmärksamme lägger märke till att jag sitter i luften på bilden ovan. Inte många som vet att jag besitter denna kunskap.

Jag har inte varit igång så mycket med ”naturellt” spel på harpan senaste tiden, alltså när jag spelar direkt med fingertopparna. Då kryper de fram, blåsorna. Så nu blir det tejp-påtagning resten av övningstimmarna denna vecka.
På min facebook-sida bjuder jag på ett klipp från dagens växthus-session, välkommen dit!

Dela detta:

Inspiration

Har ägnat en timme åt att leta inspiration till min nya hemsida. Surfat runt och samlat in länkar, bilder och idéer om uppbyggnad, rubriker, form och färg. Nu får grejen marinera tills imorgon då det hela får en ny genomgång.

Att medvetet leta inspiration är aldrig lätt. I mitt fall betyder det att jag tar på mig mina kritiska glasögon och börjar värdera. Den verkliga, sanna inspirationen är den som bara ramlar över mig. Att inte kunna värja sig för ett uttryck – litet som stort – och att det sedan stannar kvar och någon slags känsla börjar gro.

Det är lätt att fastna i att känna sig sämre, tänka att ”det där kommer jag aldrig kunna göra lika bra” när man upplever andra människors färdigheter och kunskaper. Jag jobbar ständigt med att försöka vara öppen och nyfiken för att kunna bli inspirerad. Har jag den ingången blir min upplevelse av andra människor en helt annan.

Ett av mina livsmål är att inspirera andra människor genom min röst, sång och musik. Jag önskar förmedla värdet av att aktivt kunna välja att bli inspirerad istället för att låta sig dras ner av negativa tankar. Negativa tankar får lättare fäste och känns starkare än positiva tankar. Av naturen går vi in i försvarsposition, tänker att vi behöver skydda oss själva mot det negativa. Sedan jag blev medveten om detta känns det enklare att parera mörka tankar. Påminner mig själv ständigt att jag inte är mina tankar och att jag faktiskt kan styra vad jag tänker. Det är ansträngande att må bra, både i kropp och själ. Det krävs stora insatser för att maskineriet ska ta sig fram någorlunda friktionsfritt. Jag har längtat mycket efter att känna mig hel, stark, glad och levande igen. Och orka bli inspirerad. <3